simonochlisa

Jepp, nu ar vi snart hemma. Ska nu till MBK, sitter i Bangkok vid Ko San Rd. Vi har haft en riktigt grym avslutning pa varan resa de sista 2 veckorna, men ni far reda pa mer nar vi kommer hem. Nu ska vi njuta av de sista timmarna vi har kvar har i Asien, genom att kopa lite saker och ata sushi pa band. Tror vi.

Vi lever iallafall. Gor lite soldanser sa vi slipper do av en koldchock nar vi stiger av planet i Landvetter. Vi landar imorgon, klockan 10:10, pa morgonen.

Simon och Lisa

Yes, så nu har vi varit här i 5 dagar och livet leker fortfarande. Dagarna består av en lunk, men samtidigt ett väldigt aktivt sådant. Små utflykter in till thong Sala (piren) för att få massage (Thaimassage är grymt och billigt!), handla byxor, linnen och lite andra firstaid grejer (för att hålla Lisas sår rent, som förresten ser mycket bättre ut), eller en utflykt till någon strand för att ligga och slappa, äta god mat, snorkla i havet och se koraller och fisk för att sedan återvända till våran Bungalow, som liggger precis vid stranden, och vagga sigsjälv långsamt fram och tillbaka i hängmattan med lekande små hundar nedanför och vågornas lugnande ljud som slår mot stranden med en god bok i handen.

Vill man ha mer shopping, mat och, framförallt, fest är det en taxitur ner till Haad Rin som gäller. Annars bor vi kvar på våran Bungalow och igår spenderade vi en väldigt trevlig dag i två schweizares sällskap, som vi reste ihop med från Chiang Mai och träffade regelbundet under våran resa i Laos.

Lugnet finns, partyt finns, naturen är vacker, havet är oftast bara några meter bort, färsk fisk är lätt att få tag på, thailändarna på våran resort tar verkligen väl hand om oss och bjuder in oss så gott de kan. Språk- och kulturbarriärer separerar oss dock något, men genuina försök att korsa dessa görs dagligen, från båda sidor. Intressant intressant!

Låter det för bra för att vara sant? Det är det inte. Mentaliteten bland människor på sådana här ställen är genuin och kärleksfull och man får lära sig nya saker varje dag när man blir mer involverad i sin omgivning. En väldigt intressant, skön och givande break från att stressa från ett ställe till ett annant varannan dag, obekväma färdmedel, långa resor och lite sömn. Får säga att det har blivit som mitt andra hem. Folk kommer till och med och frågar mig om tips om hur mycket man skall betala för taxis, vart man kan handla, osv. Hände igår och det var ganska kul! :)

Så, längtar jag hem? Inte särskilt faktiskt. Det skall dock bli kul att komma hem och sedan fundera ut vad vi vill ha ut av livet, om det är mer resor, jobb eller studier som gäller. Att få träffa mina vänner, familj och kollegor är också något jag ser fram emot, men den svenska vardagen lockar inte nämnvärt får jag säga. Kanske jag ska bli nomad? Haha.

Under resans gång har vi även träffat många nya vänner och en hel del av dem kan jag tänka mig vi kommer se även efter resans slut. Många av dem bor ju i Europa, och att resa i Europa, jämnfört med Asien, borde vara en barnlek. Gratis boende i både Schweiz och Österrike, än så länge.

Något jag är övertygad om: Denna resan var värd varenda sekund, vartenda öre och jag tror den har givit både mig och Lisa en upplevelse vi kommer ta med oss och lära oss av i stora delar av vårat liv framöver. Om ni kan, åk iväg ni också. Ni kommer inte ångra er!

Vad väntar idag? Antagligen blir det en strand. Det är dock ganska molnigt, men det lite svalare klimatet passar mig alldeles utmärkt. Skönt som omväxling, må jag säga. Sen blir det nog till att läsa lite böcker - snart avslutat "1984", igen. Må vara min absoluta favoritbok. Läs den och fundera över den! -, låna Don´s gitarr (bungalowägaren) och spela lite, skriva lite i min journal, kanske shoppa, kanske få en massage (Ja!) eller kanske bara göra vad som helst annat som behagar oss att göra.

Finns det inget mer jag saknar från hemma då?

Jo, jag saknar, förutom er förståss, faktiskt att få se på film någon gång eller att få spela lite tv-spel. Visst, när man läser mycket så lär man sig ju massor, men även hjärndöda aktiviteter lockar mig nu faktiskt. Jag längtar även att få komma hem och sätta upp våra nya inredningsartiklar vi har köpt och liva upp lägenheten något. Kanske till och med måla om köket när jag kommer hem? Haha. Konstiga saker att sakna, kanske, men så är det iallafall. Mest av allt saknar jag nog att få komma ut och resa igen, dock. Tror Lisa känner samma.

Aja, nu ska jag börja avsluta detta.

Må väl alla där hemma, så syns vi om bara 2 veckor. 2 veckor... ingenting ju!

Simon.

Yep, har sitter man, i Kambodja. Vi gjorde ett spontant beslt igar att lamna Laosoch ta oss mer soderut, till Kambodja. Har kan man nog pasta att det verkligen ar tredje varlden. Vi var lite lata, sa vi pungade ut lite extra pengar sa vi skulle na Siem Reip, for att se Anchor Wat, pa ett dygn. Vi skulle aka vid 8 och vara framme 12 timmar senare.

Efter alla de sedvanliga granskontrollerna osv sa borjade dock forvirringen. Pa varan lilla minibus, som var proppfull skulle olika folk till 4 destinationer, som inte ens var nara varandra. Efter en stund in i den verkliga, outvecklade Kambodjanska landsbyggden blev vi avslappta nagonstans i ingemansland. Dar vantade en buss. Verkade dock inte som att varan bokning fungerade helt perfekt, men som det ser ut nu bor vi vara framme i Siem Reip vid tolvslaget i natt. Men jag forvantar mig en forandring av dessa planer. Kambodja verkar ganska opalitligt, om man sager sa. Men det har absolut en touch av aventyr som man absolut inte upplever i THailand, dar allt ar serverat, pa gott och ont.

Vi blev staende i forvirringen pa landsbyggden i 90 minuter eller sa. Jag och Lisa rorde oss till en narliggande sk kiosk, eller vad man kan tankas kalla det, kopte vatten, snacks och 4 inhemska ol, for att testa oss fram. Olen var val helt ok, men efter 2 stycken var blev man naturligtvis ganska dasig, sa jag, iallafall, sov en stund innan det var dags for en kisspaus i vildmarken. Nogrann med att inte trampa pa nagra minor, valde jag att kissa vid landsvagen. Ah, hellre lite openhet an avsprangt ben eller arm och det var fortfarande mer gemytligt an sta pa huktoaletten pa forra stallet, dar man hade getter runt om kring sig som sallskap. Annorlunda, eller hur?

Vi ar bada dock valmaende och det ar lite kul att ingen har en susning vart vi ar pavag eller sa. Vi far helt enkelt se! Man lar sig att ta saker som de kommer, pa resor som dessa, och jag ar saker pa att i Kambodja kommer dennna egenskap vara valdigt, valdigt anvandbar.

Just nu sitter vi pa varat lunchstopp, hr rest i 8 timmar och har minst 8 timmar kvar. Jaja, vi har bestamt att flyga fran Phnom Phen in till Thailand och kora lite turiststyle i slutet. Branna, slappa, festa sa ni dar hemma blir riktigt avundsjuka pa vara (forhoppningsvis) bruna kroppar :).

Bilder har tagits, men inte alltid, da jag forsoker vara valdigt forsiktig med kameran. Hade vart surt, surt om den kom bort eller gick sonder. Kanske ar uppkopplingarna i Siem Riep battre an har, sa kan jag ladda upp ett par, annars far ni vanta tills vi kommer hem.

Vi har ju bara en manad kvar i dessa underbara lander. Ni tycker sakerligen synd om oss!

Annars hoppas jag att ni alla njuter riktigt mycket av era APTer (visst ar de kul!), pensionarsrytmer, jobb, skola, studie eller vad ni nu behagar att sysselsatta er med. Om ni inte hor av mig inom ett par dagar har jag sakert blivit kidnappad och jobbar som en tiggare nagonstans i Kambodja. Hoppas detta inte blir fallet, hehe.
Min mat kom precis, sa jag ska avsluta, men ma val alla dar hemma, sa synd och hors vi snart!

Simon, trott men glad att vara pa resande fot igen.

Ja, vad vad ska man saga. Det ar lugnt har. Valdigt lugnt. Igar, nar jag och Lisa gick ner till detta internetplace for att skriva antog vi att bastrumman skulle ta vid och party skulle vara i luften. Sa var icke fallet. Ett par vasterlanningar satt utspridda ett par olika barer. Jag ar ledsen, men detta tangentbord maste vara gjorda for barnfingrar. traffarfel hela tiden och det fungerar helt knasigt. oskrivbaart.

Ja, nu ar vi antligen har och skall snart spendera varan tredje natt har. Det ar verkligen jattefint och langt ifran lika utvecklat som Thailand. Vi har bara el mellan 6-10 pa kvallen, och efter den tiden, om man nu ar vaken, ar det stearinljus som galler. Aven nar elen ar igang ocksa faktiskt, varan lampa har ett valdigt svagt sken.
Vi bor precis pa den ostra sidan av Don Det, sodra biten av 4000 islands. Vi har en utsikt over mekongfloden och all dess gronska, trots att det ar torrsasong.

Hitills har vi tagit igen oss, men igar akte vi pa en langsam tubing, alltsa en stor gummiring man flyter pa, fard, nerfor mekongfloden med ett litet stopp vid varan bungalow, som ligger halvvags. Det var valdigt trevligt, maste vi saga!

Idag tog vi och hyrde ett par cyklar och tog oss till on soder om oss, Don Khon, dar det finns ett stort vattenfall, aven i torrperioden. Det skall aven finnas ca 10 st Irrawaddy delfiner, vilket ar sotvattensdelfiner i det omradet. Det gjorde vi dock inte idag, utan tar den nagon annan dag, tillsammans med en liten kajakfard i det stillsamma vattnet i varat omrade.

Det ar varmt, soligt och riktigt vackert. Det ar enormt lugnt ocksa, inget party har inte. Runt varan bungalow resort, som passande ar dopt Paradise, finns det knappt nagra backpackers som gar forbi, utan endast de fatal, som vissa bott dar i mander, som ar invanare i den lilla resorten, som drivs av en Laoit familj.

Har inte tillrackligt med pengar att sitta har langre, men hjartliga halsningar fran mig och Lisa, som sitter har bredvid, till alla er dar hemma. Vi ses om ca en manad. Synd for oss :)

Simon och Lisa

We are going to Laos tomorrow. Yet another long entry was fucked up, and I do not feel like writing it all down again. Chiang Mai has been good. We met a austrian couple we're going to travel with, David and Monika. They are nice. Tomorrow at 12pm we're headed for the Lao Border.

Couple of events:

Our anniversity went well. Except for that we didn't have enough money to pay. A long journey ensued.

A Myanmar visarun. I was up all night drinking whiskey with David. Need I tell you that the 10 hours busride, the visa queues and the heat wasn't very fun for me? It's my fault. I don't ever puke on my hangover. I did that time. Fortunately the bus had a bathroom. They rarely do.

We saw the Flower Parade. We took pictures. It was nice. I am not uploading right now.

We saw another parade today. It was also nice. Chaotic. Crazy. But nice.

I am going to buy a bathrobe today. I may not ever wear anything else while in southeastasia. That's how comforable they are. And I'm serious. I may not wear anything else.

Me and Lisa, David and Monika play alot of cards. I tend to do very well. When I'm sober.

We both are very pleased. Content. Happy. Ready for the road.

Now, I shall go get a thaimassage. Enjoy the cold, people.

Sorry about the short entry, but I really don't feel like writing it all down again. I keep lots of notes in my journal, so it's all there. Maybe I'll sum it up for you at some point, or when I come home as a project.

Simon, uploading music to Lisas mp3 player, as his was stolen.

jag alskar marknader!!!!!

vi var igar pa saturday market, en lillasyster till sunday market. dit mestadels thailandare gar, turisterna gar till sondags marknaden har vi hort. lordagen ska vara billigare och ha lite mer autentiska saker.

det var kanske ca. 3 personer per kvadratmeter, alltsa mer an typ nordstan den 22 december.  marknaden bestod mestadels av hantverk: smycken, sniderier, klader och mat.

vi gick darifan mycket nojda.

jag fick tag i ett par byxor, 3 par orhangen och ett hasband allt for ca 100 kronor. men det basta inkopet var tavlorna!! hur vi ska fa hem dom ar en annan sak (helena???? maybe??? :)) tavlorna hittade vi pa en sidogata, och var malade av saljarens kompis, som kalades bomb. han var tyvarr inte dar, for han lag pa sjukhus for att han hade kort rattfull efter att hans morfar dott.  vi fick snacka med malaren i telefon, han kunde ingen engelska men det rackte med att sage sawadeekaa bomb. och hans kompis forklarade att tavorna skulle hitta ett hem i sverige. man kan ju tanka att det var en historia som skulle gora att vi betalade mer, men jag litar pa thailandare och historien hade for mycket detaljer for att vara spontant pahittad.

efter marknaden gick vi till bluesbaren vi var pa kvallen innan, det var mer simons version av musik, men det var helt ok faktiskt anda.

imorgon firar ju jag och simon varan 1 ars dag som forlovade. far se vad vi hittar pa da, men nagonting mysigt blir det iallafall.

kram

vi vaknade abrubt genom att en tagvardinna petade pa mig och snodde min skona, varma filt, som man fick lana pa taget. fortfarande sovande eller i nagot form av zombietillstand stod vi pa bangkoks tagstation. da kommer en aldre man, tittar pa simons minigitarr och borjar spela. det var ju ok. men efter det berattar han att han ar en gammal thaiboxare, visar sin svullna hand och borjar plotsligt ge simon en kort massage. jag bara ser forvirringen och skracken i simons ogon, jag skrattade men det gjorde inte han!! :)
 
efter 6 timmar i bangkok med en helt underbar massage och lite kak, var det dags att bege sig till chang mai.

vi hade traffat en tysk kille vid namn simon vid frukosten, som vi aven traffade pa tagstationen, vi sag detta an en gang som nan form av ode sa vi slog oss samman. efter en timme eller sa stannar taget och helt plotsligt gar alla thailandare ut. vi tankte: jaha, dom ska val byta tag eller nat. men icke 1 timme gick, 2 timmar och vi hade fortfarande inte rort oss en millimeter.

motorn hade pajat.... sjalvklart!

jaja, vi gjorde det basta av situationen, gick och kopte ett par ol i en narliggande butik, satte pa lite medhavd (fransk och tysk reaggea) musik och hade det ganska trevligt trots allt.

sangen pa taget var bland dom skonaste sangarna hittills faktiskt, sa ni kan ju bara tanka vad vi sover pa i vanliga fall.

vi kom till chang mai vid 8 tiden (nagra timmar forsent, men det gjorde ju inget. vad skulle man gora pa chang mais tagstation klockan 5 pa morgonen) det forsta som slog oss var det fracha luften, lugnet och kylan.  har uppe ar det "bara" drygt 20 grader.

chang mai ar thailands nast storsta stad, efter bangkok men dom ar i princip motsatser till varandra. har kan man fran varat hostel se en bilvag kanske 100 meter bort, men man hor den inte over huvudtaget. allt ar sa lugnt har. och billigt, kanske halften av priset gamfort med oarna.

nu idag tankte vi ater hyra en moppe och se oss omkring, ga pa nattmarknad och sen far vi se.

fran borjan var ju tanken att vi skulle aka igenom laos och kambodja, men vi bestammde tillsammans harom dagen att vi inte har nagra planer alls langre. vi har massa valmojligheter, och valjer i stunden.. det ar da det roliga hander.

vi kommer att ladda upp bilder snart (min kamera ar borta :( , tur iallafall att det inte var simons for han har tagit dom flesta bilderna och har den basta kameran) men det ar synd anda, men inte mycket att gora.

kramar lisa

det regnar, monsunregn... det ska inte kunna vara mojligt vid denna tid pa aret i thailand, men det gor det iallafall. sa vad gor man nar det regnar och man bor pa en o som bara har bad och dykning som aktiviteter. det finns minigolf, men det ar utomhus, det finns trecking, men det ar ocksa utomhus, det finns smaaffarer, men dom ar utomhus, barer: utomhus, yoga: utomhus. detta landet ar inte gjort for regn!

varlden ar liten, vi traffade ett svenskt par: Ali och Esra, pa bussen till koh pangang, han: ganska lik simon, hon: ganska lik mig. sa vi gar ratt bra ihop. vi traffades senare pa tesco pa pangang och nu igar pa koh tao. sa vi sag det som mer an en slump och spenderade dagen tillsammans vid en pool och senare pa kvallen gick vi pa cabare: med thailandska drag queens: sjukligt kul, dom var ganska daliga egentligen (stela nyborjare, iallafall endel av dom), men det vagdes upp med att simon volonterade for extranumret, fick pa sig rosa magdanskjol, bh och blond peruk. simon ska vara lycklig att han inte blev fodd som tjej!!! men han gjorde ett bra dansnummer till YMCA!

det ar sa otroligt latt att traffa maniskor har. det racker med att saga hej, sa har man plotsligt fatt igang en konversation och bondat pa 3 minuter och bestamt traff senare pa kvallen. sant hander bara i sverige klockan kvart i tre pa krogen.

har vant mig lite mer vid den livsstilen nu, for i borjan var jag sa fruktansvart knagglig pa engelska sa jag knappt kunde bli forstadd.. det kankse jag inte alltid kan an heller, men men, jag har ju simon som kan backa upp mig ifall jag tappar bort ord eller hela meningar ibland.

idag ar det sondag.. tror jag. och pa tisdag ar planen att vi ska aka upp till chang mai, det tar ett dygn ungefar med buss och tag. det ar 17 grader dar uppe.. alltsa typ svensk sommar. ska vara ett helt annat thailand dar uppe. sa jag vet inte riktigt vad jag ska forvanta mig, men det ska bli intressant.

for er dar hemma som ar oroliga for att jag ska komma hem och se ut som om jag ar fodd i afrika, sa behover ni inte vara sa det, aker ni pa en enveckas charter ar ni ikapp mig med en gang... men jag hoppas att det ar sol i mars iallafall..sa att jag kan sla er alla dar hemma.

kramar lisa

Yep, gårdagen var faktiskt ganska händelselös. Jag antar att det ska behöva vara så ibland också. Rätt så skönt när saker inte går i 110 hela tiden. Vad gjorde vi? Resortpersonalen kom och sa till oss eftersom vi var där såpass länge så var en städning på plats. Nästan irriterat frågade jag om inte det kunde vänta ett par dagar, då jag var mycket väl medveten om att om de skulle kunna städa, skulle jag vara tvungen att städa upp mina grejer som jag tömt ur backpacken och lagt främst på golvet, men även sängen och alla tänkbara ytor i rummet. Inte särskilt mycket i badrummet dock. De informerade mig om att de måste städa och det betydde att jag var tvungen att städa. I ren protest lämnade jag lite åt dem att roa sig med, och till min förtjusning hade de lagt mina saker i en ganska hyffsad ordning.

Sedan tog vi moppen upp genom hela Koh Tao upp till norra sidan. Vi bor nämligen längst söderut och stället vi skulle snorkla i var så långt norrut man kunde komma på denna avlånga ö. Det är dock ingen stor ö, och trots att Svea körde i typ 30km/h (jag ville naturligtvis köra snabbare, skitkul!) så kom vi fram efter.... en stund.

Ni har givetvis redan läst om Lisas strappatser och hon var verkligen modig och hanterade det hela mycket väl tycker jag. Jag tror jag kanske råkade bre på hennes oro när jag blev exalterad och såg ett stort, stort stim av fina fiskar, så jag ryckte lite i henne och pekade energiskt. I efterhand, hade någon gjort så på mig hade jag nog tänkt "Fucking shit, it´s a shark!" så det kanske inte var jättesmart av mig. Vi fick dock till slut upp henne för de helvetiskt hala klipporna och jag fick simma runt lite bland bumlingarna och se massa stim, coola koraller som såg ut som små julgranar i många olika färger och andra riktigt weird grejer som bara kan finnas i havet. Skithäftigt var det! Ska ut igen, dock blir det nog freedom beach idag. Finns tydligen ett annat ställe, beläget på en liten, liten ö utanför Koh Tao som har något som i folkmun kallas Japanese Garden, där korallerna tydligen ska se ut som en japansk trädgård. Det låter jävligt häftigt! Inte långt härifrån finns även shark bay, där man dagligen kan få se stooora revhajar simma runt. Det vill jag se!

Angående burmesen, för er undrande. Han hade inte rånat någon bank, slagit någon eller varit särskilt elak. Han hade en liten påse cannabis på sig och de haffade honom för det. Han kommer dock inte bli deporterad utan med lite pengar i rätt ficka trodde de att han skulle vara här idag igen. Så nej, jag tror inte det är de politiska deckarna (jag har aldrig läst någon!) som spökar med mitt sinne, utan det är helt enkelt så det fungerar på många platser. Jag har hört det från tillräckligt många källor, thailändare, resenärer och sett det själv för att vara hyffsat säker på att det kan fungera så, och i många fall gör det.

Annars har jag faktiskt inget särskilt att rapportera om gårdagen. Idag kanske inte särskilt mycket händer. Vi ska till freedom beach, jag ska ta en sväng och köpa strängar till en thailändares gitarr så han kan fortsätta spela, sen ska jag fortsätta läsa "Alice in Wonderland", då jag har bestämt mig för att gå igenom de stora klassikerna. Efter det blir det "Dorian Gray" eller vad den nu heter.

Kvällen bestämde vi oss för att åka in till piren och käka på något gott ställe och sedan ta en kvällspromenad och titta på stjärnorna. Man kan se SÅ JÄVLA MÅNGA stjärnor här! Helt otroligt, jag har aldrig sett så många. Kanske se på någon som gör elddanser också? Koh Tao är nice.

Jaja, nu satte jag mig faktiskt för att föra över lite mer pengar och så skall jag också göra. Sen ska jag nog ta en dusch. Var ett par dagar sen. Man håller sig verkligen in i det sista när vattnet är isande kallt. "10 seconds of intense pain" som en backpacker uttryckte det. Jag håller med honom, +10 sekunder.

/Simon, skäggig, oduschad men nöjd och till freds.

som ni alla dar hemma sakert redan vet sa har jag en liten fobi for fiskar...

jag har sedan 3 dagar tillbaka vant mig vid att snorkla vid enmetersdjupet pa freedom beach som ar en jattefin hyfsat langgrund sandstrand, och vid deras smafiskar... dock fick jag veta att jag ocksa ar radd for sjogurkar.. dom som ser ut som stora mordarsniglar som ligger pa botten. mordarsnigel + fisk = HEMSKT!!!!!

sa nu idag har vi traffat en mycket trevlig tjej, svea, fran stockholm, som ar valdigt inne pa snorkling och hon tipsade om en "strand" dar det inte fanns sjogurkor. 

jag hade ocksa tagit med mig taights och langarmad troja som jag skulle snorkla med och pa satt gora det lattare tankte jag.

val dar sa fick man klattra pa klippor och hala sig der for dom for att komma i i vattnet.. so far so good....

jag star i vattnet, med alla klader, simfotter och cyklop pa, jag provade att simma runt, sag nagra fina fiskar, tittade framat och man sag kanske 15-20 meter fram och plotsligt tyckte jag att jag sag nagot svart simma forbi precis vid mitt ansikte, jag stod upp lite chockad och markte att det bara var mitt cyklopband som flytit runt, fortfarande skarrad kommer simon och utropar plotsligt: TITTA!!!!! och jag far total panik, sa med tararna nara forsoker jag i kanske 5 minuter att ta mig upp pa dessa javliga hala klippor..

det var mitt forsok och det till sin limit... jag kanske forsoker igen men da pa freedom beach...

simon alskar dock att snorkla kommer upp entusiastisk varje gang... kul for honom...

annars var det en intresant dag igarkvall som ni kan lasa om simons inlagg... spannade, lite laskigt men ganska fascinerande.

idag blir det koreansk barbeque och sen kanske lite film...

kram pa er dar hemma

lisa

Jepp, dessa ord skulle kunna beskriva min gårdag. Ännu en i mängden, om än något mer speciell, av grymma dagar. Tänker börja från början, även om det mesta inte direkt är relevant till kvällens kommande händelser. Men man skall ju aldrig avsluta slutet, eller hur? Ni får helt enkelt suga på titeln tills vi kommer till den biten.

Vad gjorde vi igår? Drog till våran lilla strand igen. Freedom beach heter den och ligger en kort moppefärd från Tropicana Resort, där vi bott de senaste dagarna. På tal på moppen. Jag har blivit sjukt lat. Tar den till 7/11, som ligger typ 3 minuters gångväg bort. Men vem vet om man skulle känna för att åka längre när man ändå är ute? Jag är fortfarande på jakt efter att se en av de där stora ödlorna jag postade en länk till.

Hur som haver, freedom beach. Mötte upp ett amerikanskt/nya zeeländskt gäng. De hade alla träffats på en bibelskola i Australien av alla ställen, och bestämde sig för att resa tillsammans. Ibland har jag något svårt för religösa människor, då vissa har en tendens att försöka pressa på en dess religion, men dessa var verkligen laidback (chill, lugna) med sin tro och valde helt enkelt att föregå med gott exempel, antar jag. Mycket trevliga iallafall. Bland dem fanns även en svensk, även om hon inte tillhörde bibelgänget, men hon hade mött upp dem på Koh Tao.

Så vi låg på stranden i timmar. Lisa blir bara grymmare och grymmare i vattnet och vågar simma runt en liten stund bland fiskarna. Dock är hon lite skraj för sjögurkorna, som ligger som bajskorvar över hela botten. Fascinerande varelser, de där. Fungerar tydligen som havets återvinningsstation, äter saker som plast och runtspolade flip flops. Havet är verkligen fascinerande och utvecklat! Inte konstigt, med tanke på att livet i havet har existerat långt längre än vad vi människor har, även om man säkert glömmer det då och då. Jag kommer av ämnet hela tiden, men det är för att det finns så mycket här att skriva om!

Iallafall, Freedom Beach. Vi ligger där, lapar sol. När jag satt ryggsäcksvakt och Lisa satt i vattnet började jag känna det var lite mkt dock. Jag tog på mig hatt, solbrillor och lindade in mig i min sarrong (jag älskar verkligen den!) och satt som en huttrande - men jag bara dröp av svett - eskimo. När Lisa kom tillbaka tyckte jag hon vart borta på tok för länge och jag gnällde lite över hur varmt det var. Hon poängterade att jag borde ha flyttat mig 5 meter till skuggan. Ehh, ja, det hade jag ju kunnat gjort, så jag blev tyst.

Efter 6-7 timmar på stranden stack vi in till Sairee, då jag ville ha mig ett par byxor som var luftiga och härliga. Kringgående i butikerna blev jag djupt besviken, då allt var likadant. Bara massa kopior av billabongshorts och allt såg likadant ut. Jag bestämde mig därför för att ta tipset från en thailändare jag mötte och köpa mig ett par thaifiskarbyxor på någon liten sidogata någonstans. Iallafall, påväg tillbaka på moppen, var vi tvugna att stanna för att vänta ut den och av ren chans tittade Lisa åt vänster. Där var en "affär" som såg annorlunda ut, så vi parkerade moppen och knallade in. "Därinne" (jag använder demma term, då det inte var inomhus, utan bara någon form av tyg med fina mönster på som fungerade som solskydd antar jag) fann jag byxor importerade från norra Thailand, från Chiang Mai. De var vida, med extremt låg gren och i coola mönster och färger. De hade en liten fastsydd ficka på höger lår, och de knyts i sidan. Jag köpte dessa handgjorda, autentiska byxor för ca 100kr (450b) och vi åkte glada i hågen hem.

Där träffade vi amerikanerna som gjorde sig redo för att ta taxin till piren, då de skulle åka till Malaysia några timmar därefer. Den ena tjejen var dock förtvivlad för att hennes vattenflaska av sentimentalt värde låg kvar på Freedom beach och att hon skulle vara tvungen att gå upp för de branta, jordiga backarna dit. Jag, som hade rätt lite för mig, erbjöd mig att skjutsa dit henne (jag älskar moppen!) och vi var tillbaka kanske 10 minuter senare. De verkade väldigt tacksamma, mycket kärleksfulla människor.

En kille var dock borta. Steven var/är hans namn, en person jag hade bondat med kvällen innan då vi var av exakt samma ålder och intressen. Tydligen var han någonstans och fick sig en hennatatuering, men ingen visste var. Det var uppenbart att han skulle missa sin taxi. De andra fick åka iväg utan honom. 20 minuter senare spatserade han in, och verkade orolig. Inställd på att gå till piren (kanske 40 minuter eller så), erbjöd jag även honom skjuts. På vägen tillbaka tänkte jag på att jag lätt skulle kunna tjäna in de där 200bhat jag betalar per dag för scootern genom att agera taxi, men det hade bara sugigt. Jag är ju inte här för att jobba.

Tillbaka på Tropicana anslöt jag mig till Lisa och Svea (den svenska tjejen) och vi bestämde oss för att käka middag tillsammans. Vi spatserade runt på stranden, solbrända (jag i hjärnan främst, solen steker mig!) och hungriga tog det en stund innan någon tog något initiativ till föda. Svea var drivkraften i detta sammanhang. Vi landade på någon buffé med thaimat som stod uppdukad på stranden som verkade ha bra ruljans på kunder. Sagt och gjort, en stor tallrik med 6-7 rätter senare och 100bhat fattigare (20-25kr) var vi mätta och glada. Vi drog oss vidare till ett ställe kallat Eazy Bar, som vi besökte ett par dagar innan när vi hade vårat SUPERbucket moment. Stället är beläget över stranden på en avsats med diverse UVfärger och en träd som sticker rakt upp ur verandan.

Jag och Svea (och senare en schweizare) beställde in varsina drinkar och Lisa fick så gott ta sig en fruktshake, vilket hon var väldigt nöjd med, turligt nog. Vi satt där, tog var sin till drink och sedan beställde vi in varsin öl som vi smuttade på.

En liten parantes: Marijuana och alla andra droger är otroligt olagliga i Thailand, men framförallt marijuana och magiska svampar verkar säljas överallt. Jag är övertygad om att polisen är grymt korrumperad och att alla tjänar på att dessa droger säljs till turister och thailändare. Svamparna är dock rätt ovanliga, bara sett dem en gång och mest hört talas om dem, men cannabis finns överallt. Enda stället jag inte sett det eller luktat det varje dag, var i Bangkok.
Min misstanke är att barägarna får tillåtelse att sälja marijuana, så länge pengar åker uppåt, till polisen. Polisen låter dem därför vara och alla tjänar pengar på det. Money talks.

En annan parantes, angående burmeser: De verkar vara av väldigt låg status i Thailand, många av dem illegala flyktingar som går genom djungeln för att komma till Thailand och ett bättre liv. Burmeserna som drev Eazy Bar, var alla illegala hade jag fått reda på ett par dagar innan, men de verkade ha haft denna bar i flera år eller iallafall tillräckligt länge för att ha etablerat sig (stället var verkligen shysst!) och lära känna många av västerlänningarna som bosatt sig på Koh Tao.

Smuttandes på ölen och diskuterande hur kasst vädret var i Göteborg (jag och Lisa), Stockholm (Svea) och någonstans i Schweiz (Schweizaren) såg vi ett stort sällskap som gick förbi baren och gick bortåt stranden. Någonting kändes fel, då det plötsligt blev alldeles tyst. Folket, som satt och smuttade på sina öl och joints (en marijuana ciggarett) runt omkring oss och helt plötsligt blev det helt tyst. Musiken verkade lägga av och alla samtal bara stannade. Vi var nog sist med att haka på tystnaden men den var oundviklig och vi såg oss runt och alla märkte av att stämningen hade tagit en plötslig vändning. Det var mörkt, men precis vid baren stod ett gäng folk, asiater. Ljudet av handklovar hördes och då såg jag: En av burmeserna höll på att bli arresterad!

Jag kan bara tänka mig vad de som inmundigade den olagliga drogen tänkte vid det tillfället. Antagligen något som "Shit! Helvete! Fuck! Polis! Fängelse!". Icke sa nicke. De var endast intresserade av burmeserna. De gick igenom hela baren, tog pengar (tror jag) och cannabis (en antagelse, kanske inte ens det var det de var ute efter). Man såg ficklampans ljusa sken på marken och en burmes som försvann åt vårat håll och bort i mörkret. Iallafall han hade klarat sig, för stunden.

Det var ett väldigt speciellt ögonblick för mig. Det var så krossande uppenbart att polisen sket totalt i alla turister och backpackers som satt med joints framför sig på askfaten. Många hade säkerligen kastat bort dem i ren panik, det var ingen detalj jag ängnade särskilt mycket uppmärksamhet. Jag visste att burmesen som blev arresterad för helt jävla körd. Det var allvar. Han skulle inte hamna i fängelse. Han skulle bli deporterad. Hem till Burma, som han flytt från, och kanske bli straffad av deras militärregering. Jag är inte särskilt insatt i det landet, men det verkar vara helt jävla hemskt där för lokalbefolkningen.

Det som var så uppenbart var att de inte verkade särskilt intresserade att ta ifatt burmesen som drog sig vidare och jag såg ingen annan bli handfängslad heller. De visste garanterat att folk satt runtikring dem med möjliga narkotiska substanser på sig, men de brydde sig INTE ETT SKIT om oss eller någon annan viting.

Vad var de ute efter? Jag var tvungen att skriva ner allt som hände igår i min anteckningsbok, då det händer så mycket här annars att saker lätt försvinner. Mycket är baserat på mina egna iaktagelser och tolkningar av vad jag hört folk säga, men ska se om jag kan få reda på lite mer hur det ligger till här i Thailand med polisen och maffian. Tror nämligen jag stötte på maffian på Koh Phangan, så den verkar utbredd och denna gången var det ju lagens långa arm!

Ville de bara ha pengar? Ogillade de burmeser och bara ville deportera någon för att statuera ett exempel? Hade burmeserna skitit i att betala "beskyddspengar" och de ville markera att man inte jävlas med dem? Eller gjorde de helt enkelt deras jobb? Det sista finner jag minst sannolikt.

Trots att jag fick förklarat för mig av en uppenbarligen god vän till burmeserna vi talat med tidigare att han var totalt körd, skäms jag lite för att säga att jag fann det hela otroligt intressant och fascinerande! Visst, det är hemskt, men en sådan händelse för en att fundera, den kickar igång systemet och tankarna och får in en på tankebanor man inte får bara av att se några ord på papper i en tidning eller i en blogg. Den hårda, pengabaserade verkligheten. Allt handlar verkligen om pengar.

Men ack så spännande det var! Lisa, lugn och cool som hon är, verkade ganska oberörd. Givetvis tyckte hon det var rätt sjukt, men hon gick hem och somnade lugnt och fint (tabletterna börjar verka, hon blir friskare och piggare hela tiden). Jag, däremot, låg uppe och skrev. Sen lyssnade jag på musik. Sen gick jag runt och pillade. Sen gick jag ut och tog en cigg (ja, jag är en hopplös nikotinist). 5 minuter senare hörde jag ett monstruöst avgrundsvrål som lät som det var exakt utanför mitt fönster. 10 sekunder senare tackade jag de högre makterna för att jag inte valde att ta min cigg 5 minuter senare.

Jag sov i ett par timmar, vaknade i gryningen, Lisa sov fortfarande och jag valde att gå upp och filosofera över natten återigen med ännu en cigg (jaaa.... jag vet......) och har sen dess tagit en till (shut up!) och en moppefärd för en god, stark kopp kaffe som jag hade kraft och fokus att skriva detta inlägg.

Nu börjar dock magen knipa ihop sig och jag har bestämt att Lisa inte ska få sova särskilt mycket längre. Pekfinger i revbenen, någon? Skojar bara, jag brukar vara ganska öm när jag väcker henne. Fast då vaknar hon aldrig, så då får jag ändå ta till pekfingret. Hon är svårväckt, min käresta. Dock så tenderar hennes morgonhumör att vara ganska okej (ledsen Magnus. Vi kan inte ha allt här i världen.) gentemot mig.

Hur som haver, idag ska vi ut och snorkla i reven på norra sidan av ön och se koraller och skit! Jag är så förväntansfull! Lisa ska också med! Ännu en spännande dag här i paradiset (med en mörk baksida) för oss. Maaaat....

Simon, chockerad och fascinerad över systemet i Thailand.

Ok, Lisa står bakom mig och manar på mig att jag skall skriva ett kort inlägg. Det är ju en färdighet även det, och om jag lyckas återstår att se. Jag har dock haft varken frukost, eller ännu viktigare, kaffe än, så det kallar på mig. Hörde talas om detta ställe som serverar RIKTIGA cappuccino, latte, espresso osv. Min mage och tanke vandrar åt det håll. Stället heter Koppee. Jag låg och funderade igår om det bara var en riktig felstavning av engelskans coffee. Tydligen en kedja, så lite svårt att göra något åt nu, kanske.

Marcus - Jag hörde att Liverpool förlorade och jag lider med dig. Thailändarna vi bodde hos på andra ön var även dem rabiata liverpoolsfans så jag satt uppe sent en natt och såg lite av en match med dem. Den började dock 3am så kan inte påstå att jag lyckades hänga med särskilt bra eller stannade uppe särskilt länge. Men snart hägrar sommaren för dig, då lär Liverpool vinna som fan! Bara februari kvar, mars är ju snäppet bättre och då kan du alltid skratta åt mig åt hur sugigt jag tycker sveriges skitväder är, när du redan är härdad. Du ska få dig en matrapport! Dock inte just nu, då jag är on a deadline.

Helene - Ja, Lisa fungerar verkligen skitbra. Hon är relativt taggad att ta sig ut idag. Hon sitter bakom mig och väntar på att jag skall bli klar, så vi kan käka sen dra ut till stränderna. Hon hälsar så gott!

Helena - Dissad. Ja. Men jag trodde jag dissade dig tydligt nog att du inte ens skulle hitta hit igen?! Vad jag gör för fel?! HUR BLIR JAG AV MED DIG?!?! (fniss) z---- ok, lite lamt.      Hur som haver. Med min tankekraft räknade jag ut att temperaturmässigt har vi det minst 20 gånger bättre än er. Sen har vi ju hav, sol och inga moln också. Hur många gånger blir det? Men du ska ju snart hit, va häääärligt för dig!! 9 dagar är ingenting. Nedräkning som fan. Speciellt om du bangar ur och "vabbar". Stackars Marie.

Marie - Usch, jag vet hur mycket du tycker om dina tisdagar i vanliga fall och det låter som om du hade alla förutsättningar att ha bland de sugigaste tisdagarna någonsin. Jag roliga är att jag faktiskt tror på dig när du säger du är glad för våran skull. Du är en fin person och är/var en mycket bra kollega ;). Ibland måste man pausa. Kommer du ihåg från i höstas? Du har ju inga barn iofs...

Karin - URK! Ishallen är ju bland jordens största helveteshål. Skridskosnören, kylan, uttråkningen. Bläh. Jag lider med dig. Hoppas du klarar dig undan magsjukan. Jag vet hur mycket du gillar den.


En hälsning från mig och Lisa: Vi saknar er alla och hoppas ni mår väl där hemma. Vi ska fortsätta blogga. Nu måste jag gå. Lisa säger jag är dålig på att skriva korta inlägg. Jag antar det stämmer.

Simon o Lisa.

Jag frågade precis en thailändare vad fan det är för ödlor som finns här och visade dem på wikipedia vilken sort det kunde vara. Här kommer en länk. Dessa finns alltså alldeles i närheten.

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Nile_Monitor.JPG

Ehh.. Tyrannosaurus Rex? Jag tror jag ska köpa ett svärd, eller ännu hellre, en minigun.

Innan jag berättar om hur det är här vill jag bara höja mina två långfingrar åt blogg.se som hindrade mig från att publicera mitt föregående inlägg och inte heller gick det att spara. Fick maila det till mig själv och sedan kopiera in det hela. Därav försvann all form av radbrytningar och det blir ett helvete för er kära läsare att läsa, vilket är synd, för det fanns en del av intresse däri. Eftersom jag redan suttit såpass länge framför datorn (det kostar) och för att solen är på väg att gå ner så hade jag, tyvärr, varken tid eller lust att gå igenom hela stycket igen och dela upp det. Istället gör jag detta till min formella ursäkt för er kommande huvudvärk - jag vet själv hur horribelt det är att läsa en ouppdelad text - men hoppas ni har överseende. Kanske skicka något mindre snällt mail till blogg.se när ni ändå är på G.

Hur som haver. Vi är i Koh Tao. Kom hit igår. Nu när jag ändå är inne i en klagande anda - jag är dock lycklig - så måste jag säga att billiga boenden har baksidor. Våra sängar var så hårda att jag, bokstavligen talat, har blåmärken på båda mina höftben. Helt ärligt, fan va hårda de var. På båten över hit lyckades jag faktiskt sova rakt på plankorna på golvet, precis vid båtkanten. Alltså trä- och betongunderlag. Man blir ganska härdad av backpacker livet, tycks det som.

Saker jag lärt mig:

-Spola mina bakre regioner med en vattenslang och helt sluta använda papper. Inte värt mödan.
-Sova lite varstans. Är dock en novis på denna punkt, men blir ju bättre och bättre. Sov ju på en jävla båt på golvet, for fuck sake. Det är rätt hardcore.
-Prata med folk som man inte kan språket med. Väldigt intressant att använda sig av kroppsspråk och bara få ord som "money" "bhat" "weather" osv. Man får verkligen tala basic engelska, och det är en färdighet i sig!
-Lära sig vänta. Hemma blev jag grinig om jag var tvungen att vänta på bussen i 10 minuter. Här? 2 timmar försenat säger du? Aja, jag lägger väl mig tillrätta på min backpack och plockar fram en bok eller skriver i mitt block eller tar fram gitarren en stund.
-Trafik. Vi har hyrt moppe sista veckan. Sen min olycka nästan 10 år tillbaka har jag alltid haft en lätt fobi för trafik. Nu kör jag runt som en gud (dock med hjälm och sansad hastighet) och viner fram och tillbaka mellan för långsama bilar, cyklar, hundar, moppar och människor.
-Hålla tillbaka ilskan mot idioten bredvid mig. Han sitter nämligen och skakar på sitt ben, vilket skakar mitt säte och detta stör mig något ofantligt. Han har fått "the evil eye" ett par gånger nu, men snart så blir det kanske en artig undran om han kan sluta upp med sitt ofantligt irriterande beteende. Nu började han värre än någonsin och jag tappade tråden. Morr..........................GRRRRRRRRRRRRR
-Hålla tillbaka mitt humör. Detta är jag bra på. Jag är som en buddha. Lugn, Simon, Lugn.
-Säkert massa andra saker som jag inte kommer på nu för den här jävla tölpen håller på för mycket. Nu går jag fan och gör något annat. Jag återkommer imorgon igen. Undrar om man kan köpa gift på apoteken....

Ha det så väl där hemma. I snabba ord kan jag säga detta om Koh Tao - innan ni får en mer djup inblick i det -, det är paradiset. Finare än Koh Phanang, mindre, mysigare, chillare, bättre. Och Koh Phanang ägde verkligen. Hade det inte vart för mongot bredvid mig hade jag varit 100% lycklig.

Hörs och ses! Det knallblå, klara vattnet och den kritvita stranden kallar. Och om jag sitter 4 minuter längre kommer det nog synas blåljus i horisonten. Tror det hade vart svårt för mig att fly på en strand.

See ya!

Vi är tillbaka på våran lilla pärla, Two Rocks. Jag tänker nu köra lite reklam för dem och berätta hur grymt det verkligen är där! Det är familjeägt av en stor familj med varierande åldrar. Allt från yngre än mig, till min ålder, och så vidare uppåt ända till gammelfarfar. De är sjukt trevliga och välkomnar en verkligen in i deras sällskap. Bara igår satt jag med dem inne bakom baren i deras lilla hangout ställe och pratade och drack lite thaibrandy som de bjöd på. De visade mig hur man rullar ciggaretter i bananblad och även något annat blad, som de inte visste vad det hette på engelska. De pekade dock på bladen som hyddan hade som tak, så det var iallafall av den typen. Ciggaretten fick verkligen en underlig smak, vilket är varför de gör det. Många av dem röker inte vanligtvis tobak men gör det på kvällarna ibland för smakens skull. Det smakade verkligen annorlunda. Dock gjorde det mig lite skraj först för de pekade på de två olika bladen - det var en ung kille, min ålder, och en äldre fiskare - och hade olika åsikter om dem "-Not good." sa den äldre och pekade på den yngres tobak och blad. Eftersom jag just rökt den yngres "cigarett", blev jag plötsligt orolig att den äldre mannen fördömde den yngre för att det kanske var någon konstigt med den, som typ opium eller så. Nervös blev jag och försökte - det är fan inte lätt när man inte talar varandras språk - ta reda på om det var någon konstig drog jag just hade rökt. Efter en stunds oro, blev jag dock försäkrad om att det var 100% tobak. Det de menade var att den yngre killens tobakspåse var för billigt, den kostade 5bhat. Den äldre mannen hade dock den dyrare sorten. Hans burk kostade hela 15bhat (3kr!!). Vid denna upptäckt skrattade jag ganska gott åt mitt lite för försiktiga sätt att vara. Tyvärr, eftersom jag mest bara låter tankarna flöda när jag skriver dessa inlägg, så kanske tråden tappar tråden något. Jag tänker dock inte ge er en mer fullständig beskrivning om omgivningen, men tänk er; fin trädgård, massa gulliga djur som man gärna får ta med in till sin bungalow, trevliga som bor där, en strand man nästan har för sig själv, en strandbar att se perfekta solnedgångar och billig scooteruthyrning (som vi dessutom får rabatt på, för de är så sjukt snälla). Det hände även en annan sak igår kväll som fullständigt skrämde skiten ur mig. Det beblandade den sjuka hunden - som har typ skabb överallt - och mig på kvällen, mörkt. Den ville tydligen leka, och började nafsa mig på benet och hoppa och slicka på mig. Vad tänkte jag då? RABIES!!! Usch... är inte riktigt redo att redogöra för denna upplevelse, men låt oss säga att det innefattade desinfekteringsmedel över hela kroppen, jag stel som en pinne, ropande "please...!" till thailändarna att hjälpa mig och ett långvarig diskussion om jag borde ta båten över till Koh Samui och se om jag fått rabies. Så bedårande som min kära fästmö är, lyckades hon lugna mig och sa att det inte var någon fara om man inte blev biten eller om de slickade på sår. Jag har övervägt att kolla upp vad som verkligen gäller, men jag vill inte förstöra min semester av att bli sjukt orolig. Idag har jag och Lisa tagit scootern upp till ett vattenfall och följt med det upp in i jungeln. Vi fick gå branta stigar, men rötterna hade nästan formats som trappsteg, så det gick väldigt bra. Motion fick vi iallafall och många fina utsikter. Nu härnäst ska vi åka och basta. Stället är tydligen ägt av buddhistmunkar och är gratis (om man inte vill donera, dvs). Ska tydligen vara örter av något slag i bastun. Verkar intressant! Hälsning från Lisa: Hon skrev ett inlägg häromdagen, men sorgligt nog hängde sig hennes dator och hela texten försvann. Hon vill dock hälsa alla så gott att hon har det jättebra även hon. Hennes magsjuka är mycket, mycket bättre. Den varade främst i en natt, med efterföljande dag av magont. Dagen efter det var hon nästan återställd och nu är hon frisk som en nötkärna! Hon kommer antagligen komma in senare idag och skriva ett. Jag pushar på henne ;). Imorgon bär det antagligen av ut till Koh Tao, en mindre ö som ligger ännu längre ut än våran nuvarande ö. Ska tydligen finnas sköldpaddor där och enligt kartan verkar det vara en perfekt scooterö, så vi kan fortsätta utforska. Så mycket mer givande när man gör det! Dags för en örtbastu. Men ni där hemma, ni kan iallafall trösta er med att ni har varmvatten. Idag överväger jag att ta en hink kallvatten och duscha med, för att få det överstökat så fort som möjligt. Nu har ni ju det bättre än oss på iallafall ETT sätt. Haha! /Simon, trivs, förälskad, lycklig, mindre orolig.

klockan ar 08.00 och kanslan ar: fy faaaan va grym kvall!!!!

men en 10 timmar tidigare var kanslan: vad fan ar detta???

det kandes da som turkiets alanya (charter sa att det skriker om det) fast mycket. mycket mera folk. det var inte den gemensamma fest kanslan som jag hade forvantat mig och heller inte manga upptradanden utan mer  olika stallen som spelade samma musik som folk som dansade till, and thats it!

som tur var fanns det ickedansstallen ocksa sa vi satte oss och snackade med trevliga manniskor i princip till klockan blev morgon... da borjade min partydel i hjarnan satta igang. kanske var det ljuset, kanske bristen pa somn men att dansa i vattenbryner vid soluppgang.. det var nagon speciellt.

vi kom vid 8 tiden och jag hade inget behov av att sova over huvudtaget. det hade jag senare under dagen dock. sov till 2 var vaken i tva timmar, sov igen, at middag och somnade inte forvanande nog klockan 9 och sov till nasta morgon.. 16 timmar allt som allt.. tror att jag behovde det.

som sagt, det var allt som allt en sjukt rolig och annorlunda kvall med manga intresanta upplevelser och moten. ni kan lasa mer om fullmon i simons inlagg... jag behover ju inte upprepa det igen.

vi har nu iallafall bytt strand till en langre upp pa norsvastra sidan av on. den ar sjyst, lugnare men mer aldre par och barnfamiljer an det tidigare.

annars: javlar vad man moter mycket trevligt folk, var man an kommer sa kan man alltid satta sig bredvid nagon eller bara ha en konversation i 10 minuter, eller sa gar man en svang pa stranden och blir bjuden pa nyfangade rakor... bara for att dom ville vara snalla.. thailandare ar ju som sagt kanda for att vara ett trevligt och glatt folk.. och det stamer verkligen. stammningen har ar sa sjukt grym. dom som ager bangalowerna tar sig tid att snacka, beratta saker och tipsa. alla ler och halsar pa varandra..

tanken slog oss forut att: varfor bor man i sverige om man kan bo har???

jag vet inte... det ar mig helt oforstaeligt.

hoppas ni har det bra dar hemma

kramar lisa

Då var vi äntligen framme på denna härliga ö här i Koh Pa Ngan (om ni undrar varför min stavning ändrar sig så drastikt från de olika inläggen så är det simpla svaret att jag inte har en susning om hur det stavas) och allt är fina fisken, som man säger i vissa delar av Sverige.

Resan hit var smärtfri men rätt jäkla lång. Vi skulle ta en buss från Bangkok till något ställe söderut som tydligen skulle vara nära båttrafiken. Hur som haver, den första bussturen (ja, det var flera stycken) tog ca 12-13 timmar eller så. Jag som avskyr bussar var trots allt ganska nöjd med resan, då vi både träffade massa trevligt folk och lyckades sova bort en hel del av timmarna. När jag låg där och klunsade runt med huvudet som värst i min sömn/koma så var det till och med en passagerare som lade en filt vikt under mitt huvud, vilket var en väldigt trevlig gest tycker jag!

Väl framme vid första stoppet fick vi stå och häcka i något form av ingemansland med endast en turistbyrå av något slag. Jag anade ugglor i mossen här då man endast fick gå in ett respar åt gången och blev hänvisad att vänta utanför när någon var där inne. Personen, med rastaflätor, skägg och glasögon, där inne ställde en del passagerare en del lite udda frågor om vad deras syfte med thailand resan var, hur deras planer såg ut osv.

Någonstans i denna veva upptäckte jag att jag lyckats slarva bort våra anknytningsbiljetter vi skulle ha på resterande bussar och båtar. Lyckades även glömma min fina, nyinköpta stråhatt på bussen, vilket kändes lite vemodigt. Jag tror att Lisa någonstans här önskade att det faktiskt inte var jag som bar runt på sådana viktiga artiklar, men tyvärr fanns det inte mycket att göra. Vi knallade in till den skumma rastatypen och frågade hur vi skulle bära oss åt. Han förklarade att vi var fucked. Antingen kunde vi ta den omständiga vägen och ringa resebyrån (vad den nu hette!) och få dem att faxa över nya biljetter, eller så kunde vi betala för nya. Jag bestämde mig för att det var värt att lägga ut 60kr till och ett par nya biljetter hamnade i  våran näve.

Lisa tog hand om dessa, och även bungalowbokningsintygen vi fick av snubben. Jag kände mig ganska nöjd, trots denna skymf mot mitt personliga ansvar. Visar sig ju trots allt att jag fortfarande brister den del i denna aspekt.

Till slut kom "bussen". Det var en pickup truck, en sådan med öppet flak. Vi hamnade givetvis längst bak, ca 15 cm från hastigt framrusande asfalt och en plötslig, men plågsam, död. Jag tåg återigen till mitt ångestfyllda krampgrepp på ett par närliggande bjälkar och bad min käresta att göra det samma. Hon var dock lugnare än jag, och kände inget större behov av att ta till sådana åtgärder.

Nu borde vi väl ändå vara framme snart? Neeeej. Vi kommer till ännu ett place med en liten affär med ockerpriser (hmm... lura turister på pengar, kanske?) och fick återigen vänta på en buss. När den väl anlände såg det ut som om den fylldes upp väldigt hastigt och jag fick en plötslig pang av oro att vi skulle vara tvungna att sitta på taket. Så var dock inte fallet, som tur var. Bussen tog ca 1 timme och slutligen anlände vi vid piren med en FRUKTANSVÄRT massa andra folk. Fullmoon party är tydligen något som locker en ca 10.000-20.000 backpackers och festsugna i månaden.

När jag väl skulle gå på båten upptäckte jag något skrämmande. Gångplankan raspade fram och tillbaka, allt eftersom båten guppade i vågorna. Jag tvekade någon sekund och sprang sedan över den, muttrandes ett mantra på "Shit, shit, shit, shit...".

Jag ramlade dock inte i vattnet utan fick sätta mig på ett säte, inomhus. Efter någon timmes färd kom det sjukliga vågor. Kan nämnas att inte en ö syntes till och ibland kom vattnet (alltså inte stänket) upp ända till fönstret. Detta gjorde mig lite skärrad och jag tog ett hastigt beslut om att ta en iskall Singha. Med något lugnade nerver fortsatte resan till Ko Samui först. Väl där beslutade jag och en annan backpacker (Lisa sov) att ta oss fram till fören och sitta ute i solen. Var MYCKET trevligare där ute. Trots att folk inte sade särskilt mycket fanns en genuin känsla av att alla kunde prata med alla, utan några konstigheter. Alla satt även med ett litet småleende när de tittade ut över vågorna. Det var en fruktansvärt trevlig syn tyckte jag.

En timme efter Ko Samui började Ko Pan Gang synas i horisonten och jag gick ner för att väcka Lisa. Väl avstigna vid piren (denna gångplanka var mycket bättre) fick vi oss våra ryggsäckar och blev upphämtade av en jeep som förde oss till våra bungalows. För 70kr natten /person fick vi en bungalow med egen toalett, 2 sängar och en veranda + hängmatta. Inte mycket för världen, men ganska trevlig dock.

Däremot var inte toaletten av västerländsk standard, utan saknade toalettpapper och varmvatten. Den hade även ingen spolknapp utan man får så fint använda sig av en slang. Denna nyttjade jag efter jag upptäckte avsaknaden av toalettpapper. Kan inte säga att det var jättemysigt, men det gick.

Vi satte oss sedan på en strandbar, bestående av en stråhut med bord och hängmattor, och köpte in var sin öl och thaimat. Sjukt trevligt var det.

Hitills, de 5 timmarna jag varit här, stortrivs jag. Ljudnivån är riktigt mycket lägre än Bangkok och man hör fågelsång runt omkring. Kokospalmer står överallt och på vägen hit till datorn hittade jag ett bananträd. Vädret är varmt, hälften sol, hälften moln och jag är glad.

Jag är rätt lycklig att äntligen få ha kommit ifrån rövhålet som är Bangkok och istället få tillbringa ett par veckor eller så på olika stränder här på ön. Finns tydligen elefantsafari, jungler och massa fina vattenfall här också och imorgon är det fullmoon party. Vi hade dock tänkt hålla oss relativt nyktra så inget illa händer, så ni behöver ej oroa er.

Bästa av allt med detta är det sköna lunket. Att veta att man inte har måsten som disk, städ, jobb, tvätt, matlagning och annat tråkigt gör det hela värt det till 1000%. Jag är riktigt nöjd och det är min älskade med. Hon ligger för närvarande och gottar sig på en kritvit strand och jag hade tänkt ta mig tillbaka till hängmattan, boken och ölen. Livet är riktigt, riktigt bra ibland.

Vill tacka er alla som väljer att kommentera våra inlägg. Det är väldigt kul att läsa och lite småkul att se att Sverige faktiskt fungerar som det alltid gjort, någonstans i världen. Må väl!

/Simon, påväg mot hängmattan och chillet.

Detta medelande kommer att praglas av en brist pa de tre bokstaver vi svenskar kallar vara egna. Det finns acsii koder for dessa, men i skrivande stund ar jag ej kapabel att ta reda pa dessa. Mitt namn ar Simon och vi befinner oss i Bangkok. Resan fran Landvetter gick smartfritt. Jag maste dock medge att jag var nervos infor resan, da jag av nagon oforklarlig anledning har yttest svart att flyga.

Flyget fran Landvetter till Kopenhamn gick fucking fort (i brist pa svenska bokstaver). Tror knappt det tog 40 minuter, vilket fick mig att undra om jag sovit eller sa. Det visade sig att jag inte hade det, utan flyget ar helt enkelt smidigt nu i dessa tider.

Kopenhamn var hyffsat handelselos. Jag menar, vad fan gor man pa en flygplats i 3 och en halvtimme som inte ens har Donken?

Vidare mot Bankok gick det sedan. Maten serverades snabbt och likasa en stillande ol. Resten utav resan lyckades jag faktiskt sova, om an med viss hjalp utav Farbror Doktor.

Val framme fick vi vara vaskor, vantade en timme pa en buss som skulle slappa av oss vid vart hostel. Bussen misslyckades dock med med denna eminenta uppgift och vi hamnade pa Koh San Rd. Darifran fick jag ta min livs forsta Tuktuk fard, trots att jag lovat bade mig och Lisa att jag inte skulle resa en sadan farkost i Bangkok. Farden medforde mig en ofantlig skrack (jag var med om en bilolycka som praglar mig fortfarande) men jag overlevde, turligt nog.

Hostelet var javligt fint, over forvantan. Trevliga Thaitjejer som tog hand om oss och gav oss ett stadat rum med AC och dubbelsang. Allt for 120kr natten. Billigare an Europa, ma jag saga.

Efter hostelet begav vi oss vidare till Koh San Rd och tog ett par ol i varandras karleksfulla sallskap. Darefter traffade vi ett par backpackers som varit med ett par ar som gav oss tips om vad vi borde se och borde missa.

Vid denna tidpunkt sitter jag i ett Thaiinternetca'fe. De sitter runtikring och lirar PCspel och skriker. Jag forsokte skapa en diskussion kring Red Alert 2 men de ignorade mig, forstaeligt nog.

Denna skrift begar en del av min finmotoriska formaga om for tillfallet ar nagot hammad och jag skall darfor avsluta detta inlagg. Jag har tagit en del bilder, men vagar for narvarande inte ta strid mot de rabiska thai RA2 spelarna om rattigheterna pa mitt USBminne. Jag kommer dock aterkomma med amatorbilder, hoppas jag.

Pa det stora hela trivs jag ofantligt. Javligt bra tanke av Lisa att vi skulle ta oss hit. K