simonochlisa

Jepp. Nu är vi "äntligen" hemma. Har blivit tillsagd att vi skall vara lyckliga över det fina vädret, men jag föredrar fortfarande stormen och regnet vi lämnade bakom oss på Koh Phangan. Vi lär synas snart allihopa. Nu måste jag fundera ut vad sjutton jag ska göra... bada? Nej. Sola? Nej. Dricka? Nej, det går ju inte på onsdagar i Sverige. Spela TV spel? Vi får se... många val.

Detta blir inget långt inlägg, utan bara en hälsning från oss. Så vad har vi gjort de sista dagarna? Halfmoon, dagen efter Baan Sabaii, ett strand party/efterfest. Dagen efter det, lugn och chill med filmer i Haad Rin. Dagen efter, den 7e, Jungle Experience, ännu ett dansställe som Halfmoon, fast inte lika stort. Efter det, en dagsfest på Baan Sabaii, lite dopp i havet och trevligt sällskap.

Vi har slutit upp med ett brittiskt par som vi gick till Jungle Experience med, David och Monika dök oväntat upp 2 dagar sen. De två schweizarna är fortfarande i området och jag hittade en borttappad svensk som jag tog med till Two Rock och gav honom en bungalow. Vi har, med andra ord, en stor skara av människor runt omkring oss som i vissa fall, faktiskt tagit in på Two Rock för våran skull! Britterna skulle egentligen bara bo en natt, men sen beslutade de att de ville stanna emd oss på Two Rock. Sitter med dem nu, vi ska snart ta en båt till östra sidan av Koh Phangan, till en liten bergsstrand som har blivit besökt av 4 generationer thailändska kungar. Måste ju vara värt att se!

Ikväll blir det nog någon öl, lite biljard och kanske en till fest. Allt är jättenära där vi bor också, så man kan åka hem och vila mellan varven. Grymt!

Mycket intryck, många människor och en grym stämning råder bland vårat umgänge. Det är helt klart det absolut bästa sättet att avrunda resan på. Waaaw, vi har kul :). Dansa, som sagt, vad ju helt underbart! Alltid varit för feg för att göra det, men här släpper jag taget lättare och det är helt grymt. Jag är lycklig :).

/Simon, aaaahhhhhh...... börjar bli brun. Ni? HAHAHA! ;)

Om vi fick någon fisk? Ja, jag fick totalt 3 stycken. En var för liten, MEN om den hade varit stor så hade den gått att sälja för 150bhat kilot sa dem. Lisa sa uppmuntrande att den iallafall var en fin fisk. Den fick hur som haver leva och kastades tillbaka i havet.
Sedan fick jag en fisk som faktiskt gick att äta. Den var en färgglad rackare med giftiga fenor. De var formade lite spikaktigt och thailändarna sa att om man rör rygg- och magfenorna så blir man "bränd", typ som om det vore en geting eller liknande. Inte dödlig alltså, bara smärtsamt. Den var iallafall tillräckligt stor (och god) för att hamna i fiskhinken.
Sedan fick jag en liten, liten rackare som måste vart född typ 3 dagar tidigare, även den fick kastas tillbaka. Thailändarna fick desto mer fisk och jag undrar lite halvt hur de lyckades när det på ytan såg ut som om jag och Lisa gjorde samma sak som dem. Vi lyckades mest få vårat bete uppätet (som bestod av bläckfisk) medan de iallafall fick ett 20-tal fiskar. Bara en större, vilket var en liten barracuda, sa de. Jag tyckte den såg stor nog ut dock och tänderna såg vassa ut. Den kanske var 1kg, men de har fångat en 9 kiloare en gång. Brrr....!

De sa dock att det inte var världens bästa fiskeväder den dagen, då "the water does not move enough", som de sa. Jag förstod aldrig riktigt vad, exakt, de menade med det, men jag litade på dem och deras nära på 20 år av fiskeerfarenhet.

Igår blev en lugn dag för oss. Det var även skönt molnigt så vi behövde inte bli allt för stekta av solen, som tur var. Vad gjorde vi? Inget särskilt, egentligen. En liten tripp till Thong Sala för att köpa lunch på gatumarknaden, sedan återvände vi till Two Rock och började leta lite snäckor för att testa att göra smycken. Vi satte oss i baren och där kom en av thailändarna och gav oss ett gäng UV-färger, så vi började glatt måla våra snäckor i diverse färger. Lisas blev ju utan tvekan långt mycket snyggare än mina, men hon har en konstnärlig talang, må jag säga.
Det var dock ett ganska kul och trevligt tidsfördriv. Sedan satt jag och skrev i min journal (fick ihop 8 sidor, ligger på totalt 117 nu, yeah!) och till slut kom en äldre herre som vi träffade förra gången vi var på Koh Phangan och satte sig med oss. En amerikan från San Fransisco som spenderat sina 2 sista månader här på ön, hyrandes ett stort hus som kostar en tredjedel av hyran vi betalar hemma i Sverige. Något orättvisst, må jag säga!

Efter det var det middagstime och vi stack till en "allt-du-kan-äta-BBQ" där man fick en grill framförsig på bordet och fritt fick gå och plocka diverse kött, nudlar, grönsaker osv. Köttet, fettet och grönsakerna gav en trevlig sak till buljongen och det hela blev till slut en väldigt god soppa. Mm... allt för 110bhat per person.

Idag tar vi det nog ganska lugnt, kanske tar en massage. Ikväll är det halfmoon party, vilket är en stor djungelfest med dunka dunka musik. Skall bli intressant att se. Innan dess lär vi sluta oss upp med ett par svenskar i träffade från resorten bredvid, och de två schweizarna som vi träffade först i Chiang Mai, sen i Laos och nu på Koh Phangan. Ett par roliga typer som säger att vi gärna får hälsa på och bo hos dem i Schweiz när vi alla är hemma i Europa. Hade vart trevligt. Monika och David bor ju i grannlandet, Österrike, så även dem kanske man kan säga hej till på hemmaplan.

Annars inte mycket nytt att rapportera. Vi diskuterar fortfarande hur vi ska göra med våra resterande dagar här i Thailand. Om vi ska stanna här eller ta en snabb tripp till västkusten och se Krabi, möjligtvis. Personligen tror jag att Koh Phangan är bättre än Krabi, men man vet ju aldrig :). Sverige börjar kännas närmare och närmare. Suck suck...

Ha det så bra!

Simon, ska tillbaka till Two Rock, väcka Lisa och äta frukost.

Here we go!

Ska försöka få dessa i en så kronologisk ordning som möjligt. Bilderna som postas nu är tagna de senaste 2 veckorna, eller så. Tiden är för mig rätt oviktig! Vissa bilder är 90grader fel, men ni kanske orkar ladda ner dem på eran dator och redigera dem själva.



Från vänster: David, Monika och jag. Lisa är bakom kameran och vi ligger längst back, längst ner i en sovbuss i Laos. Vi var påväg mot... ehh... Vientiene tror jag? Värt att nämnas är att madrasserna inte var byggda för långa västerlänningar. Nackproblem, ja. Senare joinades vi av en enorm kanadensare också som låg mellan oss båda par och fes hela natten. Mums...



Soluppgång över Mekongfloden. Jag bakom kameran, en dag då jag var morgonpigg. Till höger om ljuset som reflekteras i vattnet (om bilden vore rätt vänd) syns silhuetten av en Laoit som tar sitt morgonbad. Det var vackert som fan! Inte hans bad alltså. Solen.



Jag fann det! Alla mäns mecka! Bilden tagen i ett tempel, 4000 islands, Laos.



Så här ser Kambodja ut. Bakom detta "hus" fick vi pinka på en "toalett" och hade sällskap. Av getter. Thailand - Kambodja = 1-0.



Jag och Lisa, i tempelstaden Angkor Wat. Solen var stark, därav mitt anlete. Lisa verkar dock inte beröras av det, lika mycket.



Vi trodde inte vi skulle stöta på Helena i sydostasien, men rätt som det var satt hon på vägen och åt lunch. Hon måste ha rymt från CG och Filippa. Fy på dig, Helena! Bilden tagen vid Angkor Wat.



Ett gammalt tempel, vars ålder syns i det gigantiska trädet som har vuxit upp och på det. Lisa står framför och ler så sött så. Bilden tagen i Angkor Wat. Detta var min personliga favorittempelstad. Trom, nånting.



Skallarna av män, kvinnor och barn, uppdelade för kön och ålder. Oskyldiga människor som föll offer för Pol Pot och hans röda Khmerer. Totalt 8000 skallar låg i denna minnesbyggnad. Totalt 17.000 människor blev avrättade, efter de blivit torterade i S-21, på Killing Fields, utanför Phnom Penh, Kambodja.



Det är varmt. Det tycker till och med djuren här på Koh Phangan. Tagen på Koh Phangan, Two Rocks, igår. Vet inte om den dyker upp eller ej. För mig gör den inte det och jag har suttit tillräckligt länge. Vill snorkla lite! Bada kanske... sova i en hängmatta? Äta? Ta en öl? Ah, så mycket men ändå så lite att göra.

Simon, out.

Ja, då var vi tillbaka på min personliga pärla, och Lisas tror jag, Two Rocks på Koh Phangan. Saker har ändrats helt klart. Den lille hundvalpen är inte fullt så liten längre, katten har blivit fluffigare och herr Thai har odlat både lite hår och skägg och stället är väldigt tomt, så när på Thaifamiljen som driver det, vilket inte gör mig det minsta. Haad Rin, partycentral, ligger ju endast 10 minuter bort med taxi och Thong Sala, piren och mindre stad, endast 5 minuter bort med scooter. Man får alltså hav, lugn, grönska, party, shopping och lycka, allt inom armslängds avstånd.

Dessvärre, måste jag erkänna, börjar det ju närma sig innan vi måste återvända hem. Då det givetvis skall bli trevligt att se er alla igen kan jag ABSOLUT inte säga att jobbet eller svenska vardagen lockar det minsta. Jag vill stanna kvar här!

Det är varmt, väldigt varmt. Såpass varmt så att katten på Two Rock lägger sig och sover i kylen om man öppnar dörren åt honom. Stackarn har dock en tjock, men fin, päls, så han är väl inte den mest välanpassade kattrasen för ett klimat som detta. Vädret är dock både klarare och lugnare än våran förra visit och Koh Samui, som endast var en dimmig siluett senast, synd nu väl och man kan till och med urskilja detaljer. Mindre öar jag inte ens visste fanns synd även borta i horisonten och måste vara sjukt långt borta.

Vad står på agendan? Fiskaren här frågade om jag vill följa med honom på en fisketur imorgon morgon, så jag nappar nog på det. De var ute idag och ikväll ska de BBQa den färska fisken och vi får givetvis vara med. Underbara människor. Jag bara frågade honom lite i förbifarten var man kunde köpa koh Phanganhängmattor. 1 timme senare lämnade han av en i knäet på mig. Han hade alltså åkt och köpt en. Snällt, va? Sånt upplever man verkligen inte ALLS av främlingar i Sverige, eller i Kambodja heller för den delen.

Jag kan inte säga annat än att jag är ÖVERLYCKLIG att vara tillbaka här, vilket för min del kan vara paradiset på jorden. Nu ska jag ladda upp lite bilder åt er alla, när jag äntligen fått en okej dator.

Grattis, kära mor, på din födelsedag!

Congratulations, dear dad, on your birthday.

Love you both.

Simon, happy and hot.

Ok, so we saw the Killing Fields yesterday and Lisa saw S-21 this morning while I was still in bed. We've checked out of our hostel and are about to hit a ATM to get some cash, pay the man then head for the airport that will take us back to sweet, sweet Thailand. Not that Bangkok is sweet in any sense of the word, but we're just hoping to get a nighttrain tonight from Bangkok down south and do another island run before we have to head back home to boring Sweden. Can't say I (or we) miss it.

Can't write much now, as we have some stuff to get out of the way. Lisa is feeling better, which is good. No malaria, it seems and she can even keep some food inside of her.

Marie - Kanske tar jag och kakar nagot ackligt, for din skull. Men jag ar lite skeptisk mot att ata en stor spindel eller dylikt. Men jag kan saga detta, med Lisa som vittne, kommer jag over nagot insekt (jag tanker inte ata nagot vidrigt kott, vill inte bli sjuk) sa tar jag mig ett bett av den. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer gora det. Urk!

See you all soon and happy trails!

Simon and Lisa

Imorgon bär det av igen, denna gång till Kambodjas huvudstad, Phnom Pehn. Våran buss lämnar Siem Reap klockan halv åtta, så innan dess ska vi ta oss till busstationen och äta frukost så ännu en tidig dag. De säger att bussen endast kommer ta 6 timmar, men i Kambodja vet man aldrig. Inte i Laos heller för den delen. Vi hoppas på att hinna med antingen Killing Fields eller tortyrskolan, S 21, imorgon.

Dagen efter det, onsdag, har vi ett flyg från Phnom Pehn till Bangkok vid 5-tiden på eftermiddagen. På förmiddagen tar vi aktiviteten vi inte hinner med imorgon. Skall bli spännande, och säkert hemskt. Håller på att läsa en memoar av Loung Ung och hennes barndom under Pol Pots styre. En mycket hemsk och tragisk historia, men det är bra att ha lite kött på benen innan man ser sakerna med egna ögon. Dock så behandlar den varken Killing Fields eller S-21 och tror inte jag hinner läsa någon bok om det innan vi besöker dessa ställen.

Denna dag har varit ganska händelselös. Lisa är tyvärr sjuk igen. Stackarn verkar drabbas av diverse åkommor så fort hennes senaste är över, men nu är hon iallafall på fötter igen och verkar ha piggnat till något. Jag, ta i trä, har lyckats att undvika några sjukdomar, förutom en liten förkylning jag bär på men det är helt klart överkommligt. Nästan så jag vill ta Lisas baciller så vi kan dela ut skiten lite, iallafall.

Annars, förutom att läsa min bok "First they killed my father" av Loung Ung, har jag gett mig ut på ett uppdrag att skaffa mig en USB-kabel så jag kan ladda våran musikspelare. Ni förstår, under resan har vi (jag säger vi, men egentligen är det jag) lyckats tappa bort en MP3 spelare (okej, den blev faktiskt snodd. Dålig karma, elaka Thailändska gubbe!), en usb kabel och en laddare till musikspelaren.

Eftersom kambodjaner inte verkar förstå vad en USB kabel är, var det inte helt lätt att finna en som hade ett uttag som passade min spelare, ännu mindre att hitta en över huvudtaget. Ett par svar när jag gestikulerade och förklarade "Cable" - gör gest för dator, musikspelare och sladden där emellan - var "Nokia?", "Camera?" och en tjej visade mig en avklippt telefonkabel eller något dylikt.

Till slut kom jag på att motorola använder sig av samma kabel, så jag hittade en telefonbutik och fick till slut förklarat för den halvnakna försäljaren att jag ville ha en motorola kabel. Just nu tankas spelaren, sakta, sakta, men den tankas och mitt tålamod gav mig smaken av segerns söta sötma i min gom. Nu kanske min jakt på en kabel inte intresserar er nämnvärt, men något måste jag ju skriva om medans jag ockuperar denna dator och laddar min spelare.

Annars tog jag mig en trip till marknaden idag och gjorde lite välbehövda och kanske mindre välbehövda inköp. Dessa innfattar:

1 st karma. En kambodjansk stjal, som kan användas som scarf, huvudbonad, bälte, mindre handduk och säkerligen dasspapper, om nu man skulle hamna i en sådan mindre angenäm situation.

1 st linne med Tiger Beer motiv. Ja, jag föll till slut i fällan och köpte mig ett öl linne. Men det är ju så skönt och det var billigt, så va fan. Ni vet ändå inte hur jag ser ut. Skulle ni göra det, skulle nog en smärre chock infinna sig.

1 par flip flops. Mina gamla, hederliga märkes flippisar har varit en trogen vän i 2 säsonger nu, men häromdagen gav de upp och valde att självdö. Jag har under de senaste veckorna hållt dem samman med limm (precis som mina glasögon, som har pajjat IGEN!), men denna gång fanns det inget limm i världen som kunde rädda dem. Synd, för det var paret som fick mig att faktiskt kunna använda flippisar. Jag kommer sakna dem.

1 st liten spritflaska. Med en babykobra i. Varför köpte jag denna flaska? Jag vet inte, men den ser lite fräck ut. Har inte tänkt dricka den (smakade på en variant i Laos, med en STOR kobra och STOR skorpion i) utan hoppas på att tullmännen på de flygplatser jag kommer besöka under den närmsta månaden har sympati för mig och låter mig ta tillbaka den till Svea så jag kan ställa upp den på en hylla. Till Lisas stora förtjusning, givetvis.

Totala kostnaden för dessa: 8 dollar.

Dagen är dock inte till ände än. Snart skall jag gå upp, packa min backpack och peta på mig älskade så vi kan gå till nattmarknaden som ska ligga i närheten av där vi bor. Kanske hittar jag lite mer spännande saker att köpa. Det är sällan ett problem för mig. Kanske ska ta mig ett par Angkor Beer och se om jag vågar testa några av Khmer "delikatesserna". Detta folkslag äter i princip vad som helst. Skalbaggar, insekter, grishuvuden, oxskinn, krokodil, ormar, säkerligen hundar, kängurur (jag vill testa det!), maskar och larver och allt annat som får vårt nackhår att resa sig i avsky och förskräckelse av blotta tanken på att tugga i oss. Likmask, någon?

Jaja, nu skall jag inte ockupera denna dator längre. Hungern börjar bli för påtaglig och jag vill ha packandet ur vägen. Det är nästan en bedrift hur snabbt och effektivt jag lyckas skapa ett totalt kaos av alla mina saker på så kort tid. Som tur är brukar jag hålla mig väl med personalen pås tällena där jag bor, så de kan komma och lämna saker till mig som jag glömt i någon vrå.

Innan jag avslutar detta så måste jag tyvärr ge det sorgliga beskedet att jag ej tänker ladda upp några bilder från denna dator. Nu kommer detta säkert inte som någon chock, men datorn är från tidigt nittiotal och att ens ladda upp blogg.se tar ett par minuter. Tänk då att ladda upp ett par megabyte bilder. DE resterande gästerna hade lynchat mig innan första ens var klar.

Nu så, ha det så fint i kylan. Jag såg en bild på gp.se igår. Det såg kallt ut.

/Simon, undrar vad som kan inhandlas denna kväll. Och vad som kan förtäras.

Ja, då kom vi precis tillbaka från den antika tempelstaden, och alla tempels moder, Ankor Wat. Klockan är nu halv tolv på dagen. Våran klocka ringde klockan 5 på morgonen. 5:10 var vi ur sängen. 5:14 hade jag fått på mina linser - glasögonen har pajjat IGEN! - 5:24 var de flesta kläderna på och 5:32 satt jag där bak på en tuk tuk, Lisa vid min sida och en redbull i ena handen och en cigg i andra.

Vi kom till Ankor Wat, vilket fick bli vårat första stopp, för att se soluppgången som var precis bakom de stora spirande templena. Ljuset reflekterade sig fint i vattnet och det var trevligt. Ett fåtal - jämnförelsevis när vi drog ifrån tempelområdet tillbaka hit - morgon pigga människor hade vaknat till och stod där med sina kameror och betraktade undret.

Efter det såg vi Bayon och kringliggande tempel. Bayon är ett tempel, eller byggnad eller något, med massvis med ansikten som tittar på en från alla olika håll. Stora som små och många gånger, på de flesta Khmer ruinerna, var det inristade figurer, djur, gudar och allt annat som kan tänkas ha någon form av symbolisk mening. Vissa förstod man, vissa var lite klurigare.

Sen bar det av till ett annat tempel, vars namn jag inte minns för tillfället - alla dessa asiatiska namn! - och det var för mig det allra häftigaste. Här slogs det stora tempelområdet mot naturen och stora träd och rötter hade slagit sig igenom murar och tak och det såg riktigt, riktigt häftigt ut.

När klockan väl blev 11 var vi heeelt slut, då vi traskat i princip konstant - våran tuk-tuk förare sa vart vi skulle hitta honom och lät oss vara själva - och sade att vi var redo att fara hem. Vi gav han de utlovade pengarna och även ett par extra dollar för att han var så billig och pålitlig. En bra karl, den där Naszi (eller så?).

Dagens inköp:

1 st bildbok om tempelstaden.
1 st informationsbok om tempelstaden.
1st autobiographi om Pol Pots och de röda khmerernas hemska handlingar.
1 st mer vetenskaplig undersökning om hur och varför de Röda Khmererna och Pol Pots handlingar blev som de blev, och även hur FN agerade under det hela.
1 st CD skiva med kambodjansk folkmusik, inköpt av ett band bestående av bomb- och minskadade kambodjaner. Det lät faktiskt bra så att det var välgörenhet också var en bonus! Lisa undrade när i helsike jag skulle lyssna på det. Jag lär hitta mina moments, blev svaret. Jag ville helt enkelt bara ha den.

Personliga åsikter om Kambodja och Kambodjaner so far:

Thailändare är trevliga och service inriktade och landet är väldigt utvecklat. Laoiter är trevliga och avslappnade och landet är mer naturligt och vackert på många sätt än Thailand. Dock är det mer som Thailand.

Kambodja är ett tredje världen land. Det är hetsigare, ljudligare. Kambodjanerna är mycket mer aggressiva säljare. De kommer hopa sig kring dig och även om du svarat nej 20 gånger så lär de inte ge sig. Det kommer komma små barn och försöka sälja. Män, kvinnor och säkert apor när de väl lyckats lära dem att tigga (fast de kan ju redan stjäla, aporna).
De kommer skrika åt dig, tuta åt dig, stirra på dig och försöka lura dig. Alla kommer givetvis inte försöka luras, men vissa.

Vad tycker jag om det här? Låter ju som min värsta mardröm, utan tvekan. Dock, förvånansvärt nog, är det inte det utan jag gillar det. Kambodjanerna kastar lite skit åt ditt håll "2 dollar for nothing!" och du kör kanske tillbaka med "2 dollar too much! I pay only 1 dollar for nothing!". Ler man åt dem ler de väldigt ofta tillbaka och deras aggresivitet lär grunda sig i deras fattigdom och hemska förflutet.

Givetvis var resan hit inte den roligaste, men väl på plats så måste jag säga att jag trivs. Från sömniga 4000 islands till detta, en hektiskt stad på stadig uppgång. Man ser ruckel och man ser supermoderna hotell och varuhus. Igår, lycklig över att vara tillbaka i en stad, satte vi oss på "Pizza Company", vilket är sig väldigt likt Pizza Hut och amerikanska pizzor. En Medium Extreme Dubble Pepperoni Pizza (Extreme betyder ost i pizzakanten. Mums!) beställdes in och frossades på. Ahh, ruggigt gott. Där lär jag hamna igen. Kanske nästa gång så tar jag "Cheeseburger Sausage Pizza", vilket är som en hamburgare i kanterna med kött, ost och sesamfrön och en pizza i mitten. De har sannerligen kommit på den perfekta idéen, att kombinera pizza och hamburgare, haha!

Iallafall, åter till dagen. Många bilder togs, närmare 200 tror jag bestämt så det finns definitivt för er där hemma att titta på när vi kommer hem. Tror jag möjligtvis kan koppla in kameran till min Xbox och visa på TVn. Det löser sig på något sätt.

Annars, jag numera mer positiv till Kambodja (ja, jag kan ändra mig väldigt fort), så blir det ett besök till Phnom Phen i övermorgon (Tisdag, tror jag?) och max 2 nätter där för att se S-21, tortyrskolan, och Killing Fields. Har 2 dagar på mig att plugga om de röda khmererna och deras diktatur. Dags att sätta igång! Jag tror att terrassen, den kalla ölen i vår kyl på rummet, en härlig giftpinne och en bok är det som kallar mig nu.

Datorerna jag sitter vid är lite gamla, men jag skall göra ett tappert försök att ladda upp någon bild åt er. Dock så är det svårt att välja. Vad vill ni se för bilder? Ge mig förslag så skall jag se om jag kan göra er till lags. Gör det dock snart. Antagligen så har de inte uppfunnit datorer än i Phnom Phen.

/Simon, matt men väldigt nöjd.

Ja, nu är vi äntligen framme efter en hård och förvirrande resa. Kambodja har definitivt levt upp till mina förväntningar och fördomar, sa här långt. Från underbara Don Det, 4000 islands, södra Laos, latade vi oss och korde en endagarstur till Siem Reap. Nu, nästan 24 timmar efter utspikad tid, är vi framme.

Verkar som om det Kambodjanska företaget, maffian, eller vad sjutton de nu kunde vara, fungerar i celler. Därför kan man aldrig spåra tillbaka till den skyldige. Vi betalade nämligen 46 dollar var för att köra direkt, utan övernattning i Chumpon Cham. När vi väl kom dit verkade allt ganska frid och fröjd. Visst, vi var försenade och skulle anlända i Siem Reap vid midnatt istället för 20:00, men äh, det var ju inte så farligt.

Där bussen stannade och alla andra hoppade av, gjorde även vi så. Vi var de enda, förutom två kinesiska tjejer, som skulle ta direkt. Vi blev ombedda att gå in i en taxi och så gjorde vi. Den körde runt i långsamt mak och stannade slutligen framför ett guesthouse. Ehhh? Vi ville ju till en buss.

Efter 20 minuters allt mer irriterad väntan, dök våran "guide" upp och förklarade att det inte FANNS någon buss till Siem Reap den dagen. Tack så mycket, ditt rövhål. Vi fick traska runt i mörkret och hittade slutligen tillbaka till guesthouset som bussen först stannade vid. Detta var givetvis fullt. Efter att jag lagt en djup förbannelse över han och alla inom hans "företag" fick vi så gott leta upp ett guesthouse, och vi fann ett.

Förjande morgon (idag) fick vi så gott hoppa på bussen som alla andra, som betalat 23 dollar, gjorde. Vi blev dock lovade en natts gratis boende. Tack för den, din skitstövel.

Väl "framme" i Siem Reap, eller utanför eftersom bussen GIVETVIS inte kunde köra ända in. Då hade ju alla Tuk-tuk förare som jobbade på kommission inte haft några turister att lura. Aj aj.
En skylt i handen på en kambodjan där det stod "Lisa + 3" och sedan blev vi och de kinesiska tjejerna körda till deras guesthouse. Där fick man givetvis inte alls någon gratis natt - hade jag fått en hade jag ändå inte bott där, skitstövlarna - utan man kunde få ett "special price just for you, my friend" rabatt om man bestämde sig för att stanna i 3 nätter.

Vi tackade artigt nej, hittade en annan tuk-tuk och åkte till ett fint guesthouse vi hade gjort reservationer hos på bussen mot Siem Reap. Ni sitter jag här, 15 dollar natten för båda, gratis internet, AC, varmvatten, sjuuukt skön säng och tänker att det lätt var värt det, bara för att komma ur klorna på de där vidriga människorna (märks det hur mycket jag gillar dem?) och få njuta och känna sig trygg.

Idag ska vi se solnedgången över Angkor Wat, och imorgon hyr vi oss en personlig tuk-tuk och kollar in den mytiska, gamla tempelstaden. Det verkar rätt fräckt!

Sen får vi se. Som det ser ut nu, när jag (och även Lisa, för stunden) är klara med Siem Reap så blir det FLYG tillbaka till Thailand och sedan bara pressa sol, ha det kul, njuta och shoppa som gäller de två sista veckorna eller så. Kanske bär det tillbaks till Two Rock, Koh Phangan. Jag hoppas på det!

Ha det så mysigt, kära vänner, familj och kollegor.

Simon, glad att inte arbeta åt den kambodjanska maffian som tiggare.

Jepp, då var även söndagen avslutad här i Chiang Mai. Jag som tyckte lördagsmarknaden var stor, men söndagsmarknaden var rätt duktigt mycket större, om man säger så. Nu efter 3 kvällars traskande i snigelfart, stirrande på massa fina saker, känner jag mig något mätt på marknader, så håller mig nog borta från dem. Några inköp blev det dock. Om vi summerar inköpen jag har gjort under de tre senaste dagarna skulle det se ut något såhär:

3 skjortor
1 par byxor
1 journal, läderinbunden som knyts med läderremmar. Jag tycker den är ursnygg och skithäftig, Lisa tycker den är ful. Jaja, jag älskar den i vart fall!

Känns som jag köpt mer än så, men kommer inte på det i skrivande stund. Det var highlightsen iallafall, framför allt boken.

Sen har vi ju köpt 5 tavlor gemensamt också. De kommer se granna ut på våra kala väggar i lägenheten!

Vi är nyligen hemkomna från en rätt fruktansvärd tur på scootern. Rusningstrafik (vi brukar siesta vid den tiden), måndag, enkelriktade vägar, dåligt lokalsinne och låg blodsockernivå är sannerligen ingen kombination jag tänker göra igen. Fy satan vad hemskt det var. Vårat mål var att scouta ut restuarangen vi ska äta våran ettårsmiddag på, men trots flera olika kartor, två utflykter och ett par timmars letande (givetvis förlängt av de förbannade enkelriktade vägarna) hittade vi inte stället. Det måste vara av mytisk karaktär. Kanske syns det bara när månen står som högst? Jag tänker inte ta mig ut på den scootern tills solen har gått ner och trafiken har gått hem, så det blir nog tuk-tuk resten av dagen. Då kan jag ju även dricka också, en aktivitet som är ganska trevlig när det är så förbannat varmt som det är här uppe i Chiang Mai.

Ja, kära vänner, ni behöver inte vara oroliga att vi fryser. Det är verkligen stekande, skulle absolut kunna jämnföra det med de sydliga öarna, fast utan svalkan från havet och vinden. Men, jag ska väl inte klaga. Vad jag förstått har ni det något värre hemma i Svea Rike.

Hur som haver, eftersom min siesta inte blev av, känner jag mig något trött och slö och efter en tredje kväll på bluesstället - jag åkte själv igår. Lisa tyckte tre dagar i rad var något för mycket. Personligen uppskattade jag att sitta där själv och smutta på min öl och småprata med musikerna - känner jag att min arma kropp behöver lite vila. Dessutom var jag på helspänn under hela scooterfärden. Jag har hört mycket om thailändare som har en benägenhet att dricka och sedan hoppa på sitt fordon. Jag har ingen lust att sätta mig, eller ännu mer, Lisa i någon position där någon skada kan bekomma oss.

Jaja, inga bilder idag. Jag är lite för trött för att orka ladda upp några. Imorgon skall jag dock förgylla eran dag med lite stadsbilder. Ni måste ha tröttnat på alla dessa solnedgångar, djungler och hundar vid det här laget. Turligt nog för er, så har Supreme House 4-5 katter, varav en stod och jamade utanför våran dörr imorse, så vi släppte in den och den sov med oss. Förvänta er lite fler djurbilder.

Ciao,

Simon

Here we go! Jag lär mig mer och mer om att ni gillar bilder, så här har ni några till ;).



Återigen en bild från min, än så länge, favorit. Denna togs från stranbaren på Two Rock. Är det vackert? Lite kanske.



Här har vi honom igen. Min käraste, efter Lisa. Phaad Thai. Togs när vi tog farväl för andra gången av Two Rock och av farbror Thai. Han hämtade Phaad thai och gav mig denna pose. Jag smälter och vill prompt boka ett flyg till Koh Samui och sedan över till Phangan, ta med mig honom hem och sedan åka hem till Sverige. En liten notis om Phaad Thai: De första dagarna han var på Two Rock låg han bredvid matskålen i 3 dagar. Han vaknade, åt ur skålen, somnade bredvid den, vaknade, åt ur skålen, somnade etc. Detta i tre dagar. Jag är så glad att han har fått ett bra hem!



Detta var på Freedom Beach, södra Koh Tao, stranden vi spenderade mest tid på när vi ville solbada och snorkla. Kvällarna var ju inte heller helt fy skam, som ni kanske ser. Lisa står och ser ut mot solnedgången, moppehjälmen i hand, precis innan vi ska iväg på kvällsäventyr.



Jag ber om ursäkt för den irriterande positioning av bilden. Det tar tyvärr för lång tid att ladda upp bilder, och jag märkte detta för sent. Detta är hur som helst precis när vi fått på våran utrustning och ska ut i djungeln. Att klia sig på sina kronjuveler var lite knepigt, men jag lyckades använda bambuV mojängen till detta ändamål. Man måste vara uppfinningsrik!



Min käresta på sitt första fria fall! Visst är hon modig och lugn? Så stolt över henne! Hon som har höjdskräck och allt och så här hanterar hon det!



Efter henne var det min tur. Jag låter bilden tala sitt eget språk. Så här hanterade jag det.


Hoppas ni trivs med bilderna! Jag lovar att posta mer bilder. Fått kläm på detta nu. Planen, för tillfället, Lisa är påväg till en massage, en örtmassage, vad fasen det nu är. Jag ska till apoteket och köpa medicin till Lisa, hennes hosta är fortfarande inte botad. Sen skall jag köpa en bok, lägga mig på våran terrass, läsa, spela gitarr och invänta kvällsmarknaden. Sen kanske jag gör ett tredje besök till bluesklubben och ser på den fantastiska gitarristen. Kanske denna gång utan Lisa. Jag tror jag njuter av det lite mer än vad hon gör. Sen ska vi nog se på film och ladda upp inför våran ettårsdag som vi firar imorgon. Oh, lovely life!

Sen ska jag iväg och organisera en Visa förlängning, så vi kan åka ner till Railey och hälsa på våran kära kollega, Helena.

Må väl, kära läsare!

/Simon, börjar bli hungrig. Tur att god och billig mat finns överallt.

Igår, efter vårat Gibbonäventyr, vilade vi givetvis. Efter jag återvände från min tripp till detta internetcafé, stack jag "hem" och petade på Lisa tills hon började leva. Precis bredvid oss hade ett österrikiskt par flyttat in, nyinkomna från Indien. Återigen verkade killen vara väldigt lik mig och tjejen verkade mer lik Lisa. Är det något form av mönster av resenärer tro? Något jag absolut skulle kunna spekulera vidare i, men det verkar vara av föga intresse för er kära läsare, så jag kanske får starta en systerblogg som beblandar liknande ämnen och inte sjävla vad-vi-gjorde-idag grejen.

Hur som haver, efter ett tappert och självsäkert försök att finna den uppenbarligen enorma marknaden, gav jag upp efter att återigen gått vilse här i gamla stan. Men likt en katt, lyckas jag alltid hitta hem, trots att jag inte har en susning om vart jag kör. Väl hemma, bestämde vi oss för att en tuk-tuk skulle vara det simplaste sättet att ta oss dit. Sagt och gjort, efter lite förhandling av priset, var vi framme.

En kort beskrivning av vad det var vi hade att göra med, kommer här:

Tänk er en enormt lång gata, kantrad med sidogator och enorma mängder thailändare. Takten man tog sig fram var en väldigt, väldigt långsam gångtakt. Detta berodde, givetvis, på att folk ville hinna se alla de hundratals stånden som stod uppradade längs sidorna. Även sidogatorna var späckade med stånd, om än något mindre folk som gick där.
Missförstå mig inte, det var väldigt mycket folk, men inte på den nivån att du alltid hade din armbåge i någons sida eller tvärtom. Man hade sitt lilla space, och ibland hittade man en ficka av rum. De få sekundrarna den existerade fick man ta till vara på och svinga sina lemmar likt någon apliknande falang.
Stånden. De sålde allt möjligt, precis som alltid på en marknad, men Chiang Mai-style kläder fanns det en hel del av. Tröjor för 20kr, någon? Byxor för 40kr? Väskor för 30kr? Ja tack. Give me. Då orkade jag inte ens köpslå.
Hantverk var väldigt dominerande. Det fanns träsniderier av buddhor, elefanter, fåglar, pipor osv osv.
Konst fanns det även gott om, mat likaså, thailändska instrument, tyger och vad som helst! Allt var fucking awesome, som jag uttryckte det.
I mitten på gatorna stötte man ofta på thailändsk musiker, som satt där och plinkade, bankade, blåste och rockade med sina inhemska instrument, som jag ej vet namnen på.

I denna atmosfär vandrade vi runt och det var helt fantastiskt! Av en "slump" - detta är ett annat ämne jag kommer beblanda i något framtida inlägg, för att det är något jag verkligen lärt mig respektera och älska - gick vi in på en luftigare liten öppning på sidan av marknaden. Där sålde de mest skit, men Lisa gick några steg till, till mynningen på en gränd. Där hittade hon 3 par örhängen, för 20kr, handgjorda och väldigt vackra. Medan hon gjorde detta, tog jag mig in ett par steg till och hittade en liten matta där de brett ut diverse halsband och armband. Efter en tids studerande, föll jag pladask för en naturligt, någotsånär triangulär sten, som fångade ljuset på ett riktigt häftigt sätt. Den ser nästan ut som trä, fast i sten, och har ett djup som är svår att förklara. Fin som fasen, tyckte jag, och prutade ner den till 20kr och bytte prompt ut mitt snäckhalsband jag har haft de 2 senaste åren. Stenen symboliserade tydligen mitt stjärntecken, sa mannen efteråt. Oh shit, tänkte jag. Nu börjar det ju verkligen spåra ur och bli New Age också! Men tyckte mest det var fint. Det andra var väl också lite kul, antar jag.

Lisa mötte upp mig och gav tummen upp till mitt halsband och jag åt hennes örhängen. Vi bestämde oss, att på grund av att vi upptäckt såpass mycket intressant på en sådan liten yta, borde vi gå längre ner i gränden och där stötte vi på GULD! 2 stycken konstnärer som hade brett ut sina verk framför sig. Den ena fokuserade på realistisk konst, den andra på landskap och den tredje, som inte var närvarande, körde på abstrakt konst.
Jag pekade förtjust på en abstrakt tavla, i färger av röd, svart, orange och allt däremellan och Lisa blev lika förtjust. 150kr skulle den kosta oss men vi prutade ner den till 130. Lite längre bort låg ett annat verk av samma konstnär. Det var en serie på 4 tavlor som skulle stå i horisontell position, och gick därför in i varandra. De påminde mig om rymden, men ändå inte. Blått, svart och silver var de dominanta färgerna på dessa, men likt allt som är abstrakt,  är det helt omöjligt för mig att beskriva dem. Vi bestämde oss för att köpa de också.

Medan han stod och packeterade den första tavlan, frågade jag vem som hade gjort den och var han var. Tydligen var han på sjukhus. Hans farfar eller pappa hade nyligen dött och han hade tagit till spriten och råkat ut för en motorcykelolycka. Inte allt för allvarligt, men brutna ben och armar. Först trodde jag att de försökte sympatiguilta oss för att vi inte skulle pruta ner mer, för han sa att hans vän verkligen behövde pengarna för sin sjukhusvistelse.

Men desto mer jag frågade, desto mer detaljer kom fram om denna man, och även han jag pratade med. De bodde grannar och båda verkade ha något form av tragiskt förflutet, i mannen som jag talade meds fall var det ett brustet hjärta (kärlek som försvann, alltså). Detta berättade han när han frågade om vi var gifta - en väldigt vanlig fråga hos thailändare vi har pratat med en längre period - och han blev både glad men såg lite sorgsen ut, och sen berättade han om vad som hade skett. Thailändare är verkligen så öppna och aww! Jag älskar dem!

Vi avslutade våran prutning, fick båda tavlorna (5 totalt, då den ena bestod av 4) för 1350 bhat. Eftersom han varit så vänlig och öppen och gjort ett utmärkt och omsorgsfullt jobb med att packetera in tavlorna, gav jag honom 1500bhat, med resonemanget att han och hans vän garanterat behövde det mer än jag. Han blev jätteglad, tog upp mobilen, ringde till sin skadade vän och pratade glatt med honom. Han såg verkligen genuint glad ut, så skönt att se!
Sen berättade han att konstnären våra tavlor vi köpt av, som var hemma och i telefonen, inte kunde engelska men han räckte oss luren och vi kunde iallafall utbyta några ord. Jag kan bara hej och tack på thailändska, så blev mest det jag sa. Sen undrade killen vart tavlorna skulle hamna och vi sa att de kommer hamna på väggen hemma i Sverige. Han blev förtjust och berättade om sin dröm att åka till Rome och Florence.

Det var verkligen ett helt fantastiskt möte! Blir varm bara jag tänker på det, fy sjutton vad jag älskar vissa människor här.

Efter det, tog vi våra grejer och gick ut på maingatan igen. Där köpte Lisa ett par byxor och ett fint litet halsband. Jag köpte en till tröja och en väska. Sen tog vi en tuk-tuk hem, för att lämna av tavlorna så de inte skulle bli förstörda.

Efter det tog vi oss till stället jag nämnde innan, vid flodsidan med livejambanden. Där, av ren slump, mötte vi återigen Derek. Gitarristen vi såg dagen innan spelade igen, men det visade sig att det inte var han som var den riktigt, riktigt grymma! Han var bra, men när nästa snubbe gick upp på scen, oh shit! Vi satt PRECIS framför scenen, på små runda bord, kanske 1½ meter framför gitarristen och bandet. Ingen mur, ingen plattform, ingenting! Så jävla coolt!
Han körde helt fantastiska versioner av Smoke on the Water, All Along the Watchtower och, avslutningsvis, en helt enastående version av min favoritlåt, Comfortably Numb. När han kom till solot stängde jag bara ögonen och njöt. Efter den avslutningen kunde det inte bli bättre, så vi åkte hem.

Vilken dag! Flight of the Gibbons, Lördagsmarknad och sedan grym, gratis, livemusik! ARGH! Vilken fet, jävla, grymt, sjukt, asbra dag!

Nu ska jag ladda upp lite bilder åt er alla, men först måste jag kissa. Jag är så akutkissenödig att snart står 112 på mobilen för urinblåseoperation.

/Simon, in paradise. 

Yes, vi klarade det alldeles galant att svinga oss runt bland trädtopparna som gibbons. Gibbons är tydligen någon form av liten, söt apa. Vi såg dem tyvärr aldrig, men vi hörde dem i djungeln omkring oss. Själva äventyret började med att vi tog en minibuss upp bland bergen i ca 1 timme utanför Chiang Mai. Naturen var verkligen fin och väldigt annorlunda från söder. Till slut, efter många krokiga, branta och slingriga vägar var vi äntligen framme. Där fick vi spatsera upp en bra bit för stentrappor och följa ett vattenfall. Det var fint, men det var ett vattenfall. Jag menar, har ju sett ett par stycken nu, men det var nog det största hitills iallafall. Fast det är ju torrsäsong, så de är ju inte gigantiska.

Iallafall, efter detta fick vi våran utrustning och tog lite skojsiga kort. De gav oss även en bambupinne som lite såg ut som en slangbella. Jag trodde man skulle använda den för att köra på linbanan, och fick ställa lite frågor till personalen, men ack, så var icke fallet. Den skulle användas som broms på linbanan. Hrmm...

Iallafall, en till liten bilutflykt och lite gång senare, kom vi till en plattform. Där gick det en linbana över till en annan plattform, kanske 30 meter bort. Vi hade 2 guider. Den ena åkte över först till andra sidan och den andra stannade kvar till sist och hjälpte folk med alla säkringar osv som man hade på sig.

Det var riktigt jävla shysst att svinga sig förbi gigantiska palmväxter, som såg mer ut som ormbunkar från Dinosaurietiden och alla de enorma träden. Det var verkligen en "urdjungel", med höga, höga träd och stora, stora buskar. Vid ett tillfälle fick man svinga sig igenom de stora ormbunkarna - fortfarande på väldigt hög höjd - i ca 130 meter innan man kom till plattformen. Oturligt nog för den stackars guiden, råkade mitt knä hamna i hans kronjuveler. Han gned lite av smärta, men verkade hämta sig ganska fort. Tur det, för jag orkade inte säga "Sorry, sorry, sorry!" något mer.

Det bestod främst av linbanor, men fanns även partier där man skulle gå över små hängbroar, och ännu läskigare, hissas rakt neråt på ett rep. I slutet befann vi oss i ett 500+ årigt Gengitree (osäker på stavningen, men de ser verkligen fantastiska ut!) på en plattform över 50 meter från marken. Denna skulle vi hissas ner från! Jag valde, modig och cool som jag är, att åka med huvudet först. Det var inte planerat, men tjejen innan mig gjorde det så jag kunde givetvis inte vara sämre. Lisa valde rumpan före metoden, men hon gjorde det helt galant!

Kan nämnas att Lisa var lite skrajsen först, men väl uppe bland linbanorna var hon helt lugn! Guiderna var verkligen proffessionella och utrustningen var säker och de stegade upp svårigheten och längden på allt på en väldigt bra nivå. Både jag och Lisa älskade det!

När vi kom ner bjöd de på Beer Lao - ett sjukt gott laoitiskt öl - och sedan blev vi körde till restuarangen där de matade oss.

Ett av mina största problem under resan, som jag reagerade starkt på, var att det var rökförbud i djungeln! Helvete, tänkte jag. Nästan 4 timmar utan mitt nikotin, som jag återigen är gravt beroende av. Men, thaikär som jag är, förförde jag en av guiderna och han och jag droppade bakom vid ett tillfälle under resans gång och rökte var sin giftpinne. Jag lade givetvis fimpen i mitt ciggarettpaket, och inte i djungeln.

NATUREN! Den var så fruktansvärt fin. Det var verkligen djungel. Lianer, gigantiska växter, stora träd med rötter som bildade hela tak och massvis av fantastiska utsiktspunkter från plattformerna. Jag tog många kort, men tyvärr kan inte foton göra det hela rättvisa, då de delvis saknar ljud, att de saknar ett visst djup som verkligheten ger och att de saknar rörelse. Blad som föll, grenar som piskade fram och tillbaka - det var dock inte blåsigt, så vette fan vad det var som rörde bladen - och apor som skrek och "pratade" i bakgrunden.

Min enda besvikelse var dock att jag inte fick se några vilda djur. Medan de andra stod och tittade på de som åkte linbana, studerade jag träden och marken, i hopp om att finna någon orm, ödla, apa, tiger, giftspindel eller vad som helst som var lite annorlunda. Det enda jag såg var en gigantisk humla, som tyvärr var lite för närgången. Går ju inte att fly från en plattform 70 meter ovanför marken, direkt. Men humlor, stora, fula och snälla som de är, är ju harmlösa, så det gick bra. Men om det hade varit en sådan där asiatisk jättegeting... brrr... hemska tanke. Vet inte om ni sett mig hemma i Sverige när jag flyr i rask takt från getingarna, men tänk er om den hade varit 5 gånger större och 20 gånger giftigare och 40 gånger aggressivare. Jag hade nog valt att dyka rakt ner i närmaste sten. Som tur var fick jag aldrig testa mig själv på detta vis, så det hela gick rätt väl.

Idag är det lördag och en stor, stor marknad på en hel gata här i Chiang Mai. Jag ska strax hem och duscha - Lisa ligger och vilar - och sedan ska vi ut och kolla marknaden. Sen ska vi förmodligen till ett liveställe vi besökte igår kväll. Där var den lokale gitarristen en ganska duktig bluesgitarrist och bakom dem hade de planscher på Grateful Dead! Så jag hade tänkt dra dit ikväll, ta på mig min Dead tröja och peka frenetiskt på den i hopp om att de kan köra lite shyssta covers.

Efter det kanske det blir en klubbrunda tillsammans med en amerikan vi träffade igår som var väldigt trevlig. Men, vem vet, planer ändras snabbt här nere!

Nu ska jag hem och duscha. Lisa berättade för mig att vi faktiskt har varmvatten på vårat rum. Jag har inte duschat i varmvatten på över 3 veckor. Det skall bli gudomligt!

/Simon, lika svettig, skäggig och smutsig som en Gibbon. 

Här har jag uppladdat lite bilder åt er alla. Håll i åtanke att jag har flera, flera mer fina bilder men det tar år och dag att ladda upp dem här, så ni får nöja er såhär så länge. Jag ska dock försöka att ladda up 2-4 per dag så kan ni få se lite hur vi har det. Annars är det lättare för mig att beskriva i text, men som dom säger, en bild säger mer än tusen ord, och som jag säger, en känsla säger mer än tusen bilder och den kan jag tyvärr inte dela med mig med.




Första dagen på Koh San Rd. Jag tror minsann att hon är både naturligt lycklig, men kanske med lite hjälp av kärlek och alkohol.



Detta var nog ett av mina bättre moments in Bangkok. Jag lovar att jag inte ofta såg såpass nöjd ut som här. Templena var lite av en fristad från vidrigheterna i skitstaden.



Visst är dom söta?! Jag vill adoptera Phaad Thai! Jag älskar honom, och henne också, för den delen.



Jag avslutade 15 timmars festande på fullmoon med lite kel med Phaad Thai. Så sööööööööt!



Jag och golf. Han kunde lite engelska, inte mycket, men skön var han. De bjöd in mig bakom baren, fick gå och fixa mina egna drinkar och ta för mig. Riktigt shysst place!



Här har vi oss, jag, herr Thai och Lisa. Han tyckte att vi skulle komma om sisådär 3 år med våran bebis och besöka honom. Han kom ofta och lämnade Phaad Thai hos oss. Så jävla bra människa. Jag vill träffa han igen!



Denna bilden tog jag när vi satt på våran veranda till våran bungalow och drack bärs någon random kväll på koh Phangan. De två stenarna på höger sida är varför stället kallades Two Rock. Grymt place! Så vackert!

Ja, ni får nöja er så sålänge. Mer bilder kommer, men det blev ju iallafall en del, eller hur?! Jag har massa mer fina bilder, men som sagt så tar det för lång tid att köra allt i ett go. Bilderna ni sett hitills har varit från Bangkok och sedan Koh Phangan, våra första 2 stopp.

Vi hörs, och nu faktiskt, ses! Ni ser iallafall oss.

/Simon

Jaja, tänkte jag iallafall skulle köra ett inlägg på svenska, för att mixa upp det något. Mitt föregående inlägg, som ni kanske märkte, var något färgat av den elaka bakfyllan jag hade. Men, som jag resonerade kvällen innan dess, det var ju en av mina sista dagar på paradisön Koh Tao. Vi båda gillade verkligen det stället, helt perfekt var det. Nu har vi äntligen hamnat i norra thailand, i Chiang Mai. Då jag vet hur dessa intryck fungerar - allt det nya gör att gammalt försvinner - så tänkte jag göra er och mig en tjänst och beskriva Koh Tao lite kort. En form av resumé, om ni så vill.

Koh Tao

Väldigt fin och liten ö. Jag har tagit med mig kartor därifrån, som ni kan få se när vi kommer hem. Vi spenderade i princip all våran tid på den södra sidan. Vid piren verkade de som endast ville vara där ettpar dagar stanna, med affärer anpassade därefter. Massor av piratkopior och allt annat likadant trams som man ser överallt.

Vi bodde på Chalok -någonting- bay. Skitshysst ställe med ruskigt trevligt folk där. Jag kan verkligen tänka mig att man antingen hatar det, eller älskar det. Är du där för att festa och vill ha hålligång varje kväll så har du kommit helt fel. Om du däremot föredrar att sitta på shyssta berg- och strandbarer med underbar utsikt och med MASSOR av likasinnade, så har du kommit rätt. Konstigt nog så verkade man ha något gemensamt med i princip alla man mötte där. Folk tog kontakt med en om du bara gick ner för gatan, satt på en bar, eller om du sa något om hur du var en naturkämpe för att du valde att inte duscha på fyra dagar, och genom det spara på vattnet. Den kommentaren fälldes av mig, när jag kom och snyltade på en bars pool. Vattnet var ju varmt där!

Annars... underbar natur. Fina korallstränder, underbart vatten och fantastiska snorkelmöjligheter, där man knappt behövde gå ut 10 meter för att se både koraller och diverse fiskar och annat skumt som finns i havet. Hajarna vågade jag dock inte snorkla med, men ska nog göra det när vi återvänder dit.

Vi mötte massor av trevligt folk vi bytte e-mail, facebook och liknande med. Kommer säkert stöta på några av dessa under resans gång. Har ni några personliga frågor, eller något ni vill att jag ska skriva om, så är ni varmt välkomna att skicka mig ett mail på [email protected]

Chumpon

En kuststad på fastlandet dit vi tog båten från Koh Tao till, för att sedan hoppa på ett tåg till Bangkok. Inte mycket att säga om detta ställe. Vi käkade på en autentiskt thaiställe dock. Blev Nudelsoppa med anka och vårrullar stoppade med krabba. Båda var riktigt goda, och jag passade på att ta bilder på maten (främst tillägnat dig, Marcus). Inget mer jag vill säga om Chumpon. Var bara där i 4 timmar, totalt.

Bangkok

Inte igen!! Stället var precis lika skitigt som jag kom ihåg det. Jag totalvägrade en tuk-tuk från stationen till Ko San Rd, så blev taxi istället. Väl där kom jag ihåg varför vi hade stuckit därifrån. Tuk-tuk förare som slet i en, folk som skrek "suits!" åt en och massor av packade västerlänningar. Vi kom dit 7 på morgonen, till Ko San, och hade fortfarande över 7 timmar att slå ihjäl. Suck.... tänkte jag.

Vi gick till en avstickare till Koh San, där vi hade fått en RUGGIGT grym massage gången innan, så vi ville ha en till efter att ha suttit i ett pissigt tågsäte i 8 timmar. Dock hade det inte öppnat än, så vi satte oss på en restuarang och Lisa ville ha frukost. Jag kände mig lite kass i magen, så körde på kaffe istället. Jaja, kaffe är inte heller bra för magen, men I need it!
Där träffade vi en tysk som hette Simon. Han hade också kommit från syd, precis som vi, denna morgon och skulle också, precis som vi, till Chiang Mai. Bara sådär fick vi en reskamrat. Han sitter ett par datorer ifrån oss nu.
Iallafall, vi fick massage, och när jag gick där ifrån så var hela nattens stelhet borta. Det stället äger verkligen. Nästa gång ska vi ta 2 timmars thaimassage. Så sjukt bra är dom.
Tåget....
Ja, det var i tid, vi hoppade på, satte och längst bak där det fläktade från den öppna bakdelen av tåget, tillsammans med Simon och rökte cigg och snackade skit. Sen stannade tåget.... och blev stående i 3 timmar. Jaja, tänkte vi och knallade iväg till närmsta thaiaffär, köpte billig bärs och satte oss på rälsen (med de grymma högtalarna jag fick av dig, Becca. Tack!) och startade ett litet 3manna party.
Till slut kunde tåget åka igen, så vi sammanslog oss med ett par thaikillar som också började (eller hade börjat) dricka. De kunde ingen engelska, men kul ändå. Så vi satt där bak, med öppet landskap runt omkring oss, en gitarr som gick runt mellan alla, sjöng, drack, skrattade och spelade. Det var både kul och annorlunda! Till slut tackade jag för mig och gick och lade mig.
Några timmar senare, i gryningen, vaknade jag av att det var SÅ JÄVLA FUCKING kallt. Trots att det måste vart 3-4 grader ute hade alla fönstrena öppna och fläktarna var på. Förstår mig inte alltid på thailändare. Jag gick ut i baken på tåget för att röka, men det var så kallt så jag var tvungen att gå in igen, trots långbyxor och långtröja. Usch, usch.

Chiang Mai

Vi kom hit runt 8 på morgonen, istället för 5:30 som vi skulle, så det var faktiskt ganska skönt! Fick en taxi för 4kr/person, hittade ett hostel, fick ett dubbelrum för 18/kr natten och har sedan dess bara traskat runt i "gamla stan" tillsammans med Simon. Klockan är bara 12:15 just nu, så har hela dagen kvar. Ska nog titta runt, hyra en scooter, se hur vackert (arkitekturen här uppe är helt enastående! Var inne i ett så jävla fint tempel, och jag gillar inte ens tempel. Ska ta kort.) det är, ikväll ta oss kanske till nattbazaaren, eller kanske något shysst hängställe eller vad som helst som vi kan tänkas känna för att göra. En sak har vi dock märkt. Chiang Mai är ruggigt billigt! Typ halva priset, om inte mindre, på massor av saker och så grymt najs är det!

Chiang Mai är tydligen en hantverkarstad, så om någon är intresserad av handgjorda kläder, smycken, scarfar eller vad ni nu kan tänkas vilja ha, så skicka mig ett mail eller posta ett intresse på kommentaren så kan jag försöka ta lite bilder och visa er.

Jag måste be om ursäkt för att inga bilder dök upp, men som allt i thailandf, så blir saker försenade och vi hade inte tiden att göra det. Var inte heller så sugen på att stressladda upp bilder på någon slö dator när jag har ett tåg att passa. Men nu är jag på plats och här är det bra datorer! Kostar 3/kr timmen också, för bredband. Naaajs. I Koh Tao kostade det 24/kr timmen för bredband.

Har inte mkt mer att berätta om Chiang Mai, men vi är väl här i minst en vecka, så ni lär få se mer!

PS. Helena, hoppas vi ses här nere och du får gärna ta med mitt VISA. Eftersom vi har avsagt oss all form av plan, så kanske vi också hamnar i Kuala Lumpur ;). DS

Simon, trött efter tågresan, men förväntansfull på detta nya thailand.

Yes, it's that time again. The hangover is on me. Has me in it's grip. I find there are as many different hangovers as there are ways to deal with these. Some people take the easy route. They get drunk, stoned or whatever to feel better again. Now, obviously this is not a way I'd use, as it has quite a few drawbacks.
The other, sober choices, are far more useful and not as harmful to your poor, poor body and mind. I mean, you put yourself in this situation by making a very real decision of drinking more than you should have the night before. What goes up, must come down.

I also find that there are as many hangovers as there are different personalities. Personally, I rarely get a headache. I mean, sure, a night with scotch is going to hit me like a small gnome crawled into my brain with a bag of bombs and blow them up at quite precise intervals, whenever I move, stand up, or do anything. This is quite easily curable, however. I'm not a adcovate of taking painkillers after drinking, as either they go on your liver - paracetamol - and your liver is already working with getting rid of all the alcohol. The other typ of painkiller - ibumetin, acetylsaliacid, diklofenak - goes straight for your stomach, also something which alcohol is not particularly nice against. But sometimes, I break my rule, when I feel like I'm dying. I ain't no saint.

Mostly, however, my hangover goes mainly for my stomach and my mind, in a psychological sense. Even here, it's quite logical it works this way. I'm not trying to give you a lecture or so, I ain't really sure what I'm trying to do, but I tend to become more "vulnerable". I use this term, lacking a better one. Slightly emotionally challenged, unbalanced or such. I'm sure you get my meaning. This, as far as I've gathered, is because alcohol is a drug, and like most drugs, it releases some kind of substance in your brain in a massive quantity. In the case of alochol, it releases dopamines. As such, the reason why you're so damn happy when you're drunk is because of the massive overload of dopamines in your brain. Since you used such a large quantity of it the day before, the day after you obviously have much less of it, as the brain is still trying to bring it up to it's normal level.
This, my friends, is what I call a psychological hangover. It is way worse than just feeling sick, as most people tend to be. I usually have physical symptons, but they pale in comparison. A psychological hangover makes me irritated, grumpy (seriously, don't mess with me when I'm hungover. Please.), stupid and whiny. Many quite crappy attributes and traits to have.

Lisa, of course, find this to be highly amusing though. She doesn't usually tease me so much, I think, or perhaps I just don't notice it in the same way when I'm sober, but when she notices I'm in Grumpyville, she goes that extra mile too annoy me. Knowing how weak I am when hungover, she knows just the right way to strike. Firstly, poking me, tickling me and making other small stuff that I have  to react too. I mean, if she tickles me, my nerves will make a unvolountary jolt, making me having to move. And moving around when hungover, really sucks balls. I'll whine about it, she'll laugh at me, and do it all again. She's very smart, my Lisa. When I get cranky, oh yes, I do, this is a quite dangerous game she plays, she usually disarms me with a smile and a tease, making me feel silly for being cranky over it. Thusly, she kills lots of birds with one stone. She makes me laugh, she manages to tease me, get me cranky, but never angry, and mainly, of course, she gets to make fun of me. People seem to like that, making fun of me. I guess I'm very easy to make fun off, haha.

Now, there's also an upside to being hungover. I mean, you have to find the positives in such a negative situation. Because of my altered dopaminelevels, sleep deprivation (I tend to sleep far worse when drinking. I have to go up, take a piss, can't fall asleep again, etc) and perhaps a sideeffect of all the stimuli from the night before (conversations, intoxication, obviously, meeting, events and new knowledge) I tend to alter my train of thought. Being so tired, I usually go down a more sitting still, buddhalike mindset. Not that I think of all the stuff he probably though of, but any form of altered consiousness really does wonders for your creativity, even a crappy ol' hangover can be used. I mean, if it's not too strong. Against a strong hangover, there is nothing to do except surrender.

What's a strong hangover? It's that utterly, horrible state of being with zero, nill, nada good side effect. It's just all the bad ones. Nausea, extreme lack of energy and horrible mental state of mind. I mean, sometimes - after tequila mainly - I've been so hungover that I can't even walk straight. I walk like a monkey, bent forward, arms dangling lifelessly, a pale, agonized face, a train of thought going something like "The bathroom is straight ahead. Just going to pee. Please, please, no vomiting. No vom... bleaarugh... shit.".
In a situation like that, I NEVER want to feel the night before coming through my mouth, of all things. I tend to have a bad enough residue of the night before in there anyway. No need to make it even worse. And, vomiting takes alot of energy. Your stomach muscles cramping up, even though you're utterly powerless, is quite a chore. Really, can you be weaker than in a situation like that? At least, if you're sick, you can get some sympathy from a kind soul. But being that hungover, you know you did this to yourself. You can get no sympathy, it was your own stupid choice to be there. It's not a very comforting thought, but usually it's the one I have, and I find it to be a somewhat realistic thought. It does sometimes blow me away though, that I actually made a semi-consciouss choice of lying there. But, like any good hangover, it goes away. 2-4 days later, I tend to be quite rejuvinated.

This, however, is quite beside the point. I am nowhere near that kind of hangover today. If I was, I most certainly wouldn't be sitting here. I rarely go there, to Fuckedupville, anymore. I guess it's a sign of some kind of maturity on my part. I still have a ways to go though. But it's ok, I like who and how and where I am.

My hangover today? Usual pattern. Needed to take a piss. Feeling abit dizzy, looked at the time, made a quick conclusion that I still wasn't sober, made another quick conclusion that I wouldn't be able to fall asleep again, went out on our porch, tried to find a lighter, tried to find a thai with a lighter, was laughed at by the lighterthai, smoked a ciggarette lit by the mocking lighterthai, got water at 7-Eleven, sat down in resort restuarant, ordered coffee, smoked another fag, got my mp3 player, went with Lynyrd Skynyrd, sipped my coffee, smoked another fag, changed to Grateful Dead, decided that the song Truckin' was my queue for going for the computer, decided against it 10 seconds later, sat for 20 minutes more, made the 10 meter walk with some effort, sat down, let my thoughts fly and came up with this.

Now, that's a quite usual hangover for me. Being a caffeine and nicotine junkie, and always with a weak alcoholstomach, I tend to see to those two needs before I see to my hunger, which gradually builds up over two hours or so after waking up. I'm slowly getting there now. Not yet though. I'm not yet quite prepared for the wave of nausea I know is coming after I eat. It always done. Takes some real mental strength to be able to down that first meal of the day.

So, do I have an actual point with this text? That's one of the negatives with just writing whatever you're thinking and letting yourself drift, you usually don't have a point, and just go on, and on, and on, until you suddenly realize, I need a point!

Hm, let's grab for one here... man, I have the sideeffect of thoughtblocking that sometimes comes with alcohol. Nothing is coming to me. Let's just let me give you a quick resume of what went down last night. We went to High Bar, checked out a really cool sunset. The moon was actually partially blocking the sun, making a quite cool effect. The colours were beautiful and the company was great. Lisa, me, Esra and Ali met up again. After a few hours we went down to the beach to find a different setting. We ended up at Buddha Bar, had a meal. I was really hungry at that time and the food tasted really good. I got BBQ chicken and a bunch of stuff from a buffe. It was really amazing, I'm telling ya!

We finished our meal, just me and Lisa, chatted for an hour or so then I went to the bathroom. When I came back I saw that Lisa had gone over to the bar and struck up a conversation with some canadian guy. I followed her example and politely asked a group of four, two guys and two girls - the guys being german, one girl french (first french for me here!) and one Swedish (man, those swedes are everywhere.) - and Lisa brought the guy back from the bar to join me and her, noticed I had found a new table and company and brought him there instead. That's the quick story of how 7 complete strangers had a great evening together with eachother. It's so damn easy to meet with people here in Asia, and Koh Tao is almost too easy! I'm going to dedicate an entire entry to that subject, as I find it quite fascinating, so I'm not getting into it right now.

Actually, I really need to take a piss and another fag, so I'm taking a quick pause from typing, and go do my dirty deeds.

I'm not even going to finish this up in any particular way. I'm just going to leave it. Just like this.

/Simon, been holding himself for too long. Pain...

Alright, waking up, an hour later than usual (10:30 today) we noticed with glee that the sun was back and the clouds were gone. We decided to find a secluded beach we heard about, so through stick and stone, and some jungle, we arrived at our destination. We were actually guided by a dog. That was pretty cool.

The beach was good, but the flies really got to me. Don't know if it's because of the rain, it probably is, but the damn flies seem to have multiplied quite a few times. I guess they like gettin' it on when it rains.

Tomorrow, I promise you pictures! Yes, the day has come. We're going to leave Koh Tao tomorrow, take a boat at 4PM to the mainland. Arrive at 6PM, catch the nighttrain at 10:30PM, arrive in Bangkok at around 5:30AM, hang out in that horrible, horrible city until 14:30, get on a train and finally arrive in Chiang Mai around 05:10AM.
That's 2 nights we're going to spend on trains, one of the nights in a bunkbed, but the other just in a regular seat. No AC, no nothing. I do think we got a fan, though. Yay...

Chiang Mai seems pretty damn awesome though, so it'll be worth it.

Tomorrow, as I said, we're checking out, and as I'm unsure when I'll next get to a computer with the same quality as this one, I thought I might kill my day by uploading you some pics. Thoughtful, huh? In a few moments, we're heading out, up to High Bar to see, what we think, a beautiful sunset. Maybe have us a nice, smooth drink to go with that. Alright, I'm done typing for now. I need mosquitorepellant. The damn pests are back.

See you!

Simon, fresh out of the ocean from a snorkling trip.