simonochlisa

I år känns det som att nyår för en gång skull har en betydelse. De flesta andra år är nyår den sista speciella dagen innan solen börjar titta fram på allvar och de första vårknopparna syns i vårat svenska rike. Januari, februari och mars har aldrig varit mina favoritmånader, direkt. Det är kallt och jävligt, ingenting kul händer och man väntar bara på att återigen få en vårsol som smeker en som en kärleksfull älskare.

Denna gången så händer det ju dock saker. Bara ett par dagar efter nyår bär det nu av, och denna tanke träffade mig igår som ett godståg rakt i skallen. Kom på allting jag behövde göra, som att gå till banken, fixa nya linser, gå till apoteket och lägg sedan på att vi organiserar en nyårsmiddag här hemma och alla krav som hör därtill. Kommer maten räcka? Blir den fin nog och hur fan ska vi hinna laga skiten? Kommer alkoholen räcka? Detta borde den nog göra, men måste svänga förbi bolaget för att säkra oss. Jag och elva miljoner andra svenskar som inte har någon framtidsplanering. Läntar verkligen.

Dock så lär middagen bli desto trevligare. Blir ett något italienskt tema på det hela. Förrätten består av en bruschetta. Stekt i olivolja med tomatfileér, basilika, rödlök och vitlök, vilandes på en bädd av ruccola. Huvudrätten blir färsk tagliette med limekyckling i marinad. Denna skall Hendrik laga. Efterrätten blir en chockladmousse garnerad med tropiska frukter.

Fint det låter va? Vägen dit är dock lång men med lite TV-spel och alkoholhaltiga drycker lär dagen ändå bli lyckad, skulle jag tro.

Annars tenderar ju nyår att vara en stor jävla skithög till dag med falska förhoppningar som aldrig slutar att göra en besviken. Men med trevligt sällskap och god mat så kan ingenting bli dåligt, så jag känner mig nöjd.

Nu måste jag iväg och handla, sedan städa, plocka ner ett bord, montera upp det, laga mat, kyssa Lisa och slutligen: Getting wasted. Aaaalriiiight.

/Simon, den smått stressade.

5 dagar... holy shit.