Imorgon ar vi antligen framme.
Jag har varit seg pa att skriva, delvis for att internetuppkopplingarna blir langsammare och langsammare och till stor del for att jag far ut min skrivabstinens i min lilla journal jag alltid bar med mig. Planen ar att sammanfatta denna nar jag kommer hem.
Just nu sitter vi i Vientiene, en somnig huvudstad i Laos, och vantar pa att varan taxi skall hamta oss och ta oss till nattbussen som skall kora ner oss till sodra Laos, staden Pakse. Imorgon morgon skall vi darifran ta ANNU en buss och sedan en liten battur over till four thousand islands, en samling mindre och storre oar i Mekongfloden, precis vid gransen till Kambodja. Det verkar valdigt, valdigt trevligt och efter nastan en veckas resande pa bus och bat sa kanner jag VERKLIGEN bara for att komma fram. Jag ar undernard, har rygg- och axelvark och ett allt storre begar att bara fa komma fram till nagot stalle som inte ar en stad full av avgaser och gora mig hemmastadd. Vi har ju som sagt inte sa mycket tid kvar i detta underbara land.
Det har hant en hel, hel, hel del, en del roligt for er, en del roligt for oss och en del roligt for mig. En blanding for alla, alltsa, men som sagt, min rygg (trots massage) gor att jag inte kanner for att sitta i denna stallningen langre och jag tanker darfor avsluta detta inlagg.
Jag antar att oarna dar nere har internet, fast kanske inte bredband direkt. Vissa av dem (bland de storsta) har bara haft el i 10 ar. Det sager en del. Men Laos ar ett vackert, vackert land men valdigt fina landskap. Det ar som Thailand, fast lugnare och mindre utvecklat. Folket ar trevligt och lugnt och man maste nastan tvinga dem att gora sitt jobb nar de ligger och tar en tupplur. Lite komiskt.
Nu ska jag satta mig och lyssna pa musik och kanske ta nagot att ata innan taxin kommer. Ma val alla dar hemma!
Simon, utmattad, ont overallt och med abstinens efter lugn.
