Lördagsmarknaden i Chiang Mai.
Igår, efter vårat Gibbonäventyr, vilade vi givetvis. Efter jag återvände från min tripp till detta internetcafé, stack jag "hem" och petade på Lisa tills hon började leva. Precis bredvid oss hade ett österrikiskt par flyttat in, nyinkomna från Indien. Återigen verkade killen vara väldigt lik mig och tjejen verkade mer lik Lisa. Är det något form av mönster av resenärer tro? Något jag absolut skulle kunna spekulera vidare i, men det verkar vara av föga intresse för er kära läsare, så jag kanske får starta en systerblogg som beblandar liknande ämnen och inte sjävla vad-vi-gjorde-idag grejen.
Hur som haver, efter ett tappert och självsäkert försök att finna den uppenbarligen enorma marknaden, gav jag upp efter att återigen gått vilse här i gamla stan. Men likt en katt, lyckas jag alltid hitta hem, trots att jag inte har en susning om vart jag kör. Väl hemma, bestämde vi oss för att en tuk-tuk skulle vara det simplaste sättet att ta oss dit. Sagt och gjort, efter lite förhandling av priset, var vi framme.
En kort beskrivning av vad det var vi hade att göra med, kommer här:
Tänk er en enormt lång gata, kantrad med sidogator och enorma mängder thailändare. Takten man tog sig fram var en väldigt, väldigt långsam gångtakt. Detta berodde, givetvis, på att folk ville hinna se alla de hundratals stånden som stod uppradade längs sidorna. Även sidogatorna var späckade med stånd, om än något mindre folk som gick där.
Missförstå mig inte, det var väldigt mycket folk, men inte på den nivån att du alltid hade din armbåge i någons sida eller tvärtom. Man hade sitt lilla space, och ibland hittade man en ficka av rum. De få sekundrarna den existerade fick man ta till vara på och svinga sina lemmar likt någon apliknande falang.
Stånden. De sålde allt möjligt, precis som alltid på en marknad, men Chiang Mai-style kläder fanns det en hel del av. Tröjor för 20kr, någon? Byxor för 40kr? Väskor för 30kr? Ja tack. Give me. Då orkade jag inte ens köpslå.
Hantverk var väldigt dominerande. Det fanns träsniderier av buddhor, elefanter, fåglar, pipor osv osv.
Konst fanns det även gott om, mat likaså, thailändska instrument, tyger och vad som helst! Allt var fucking awesome, som jag uttryckte det.
I mitten på gatorna stötte man ofta på thailändsk musiker, som satt där och plinkade, bankade, blåste och rockade med sina inhemska instrument, som jag ej vet namnen på.
I denna atmosfär vandrade vi runt och det var helt fantastiskt! Av en "slump" - detta är ett annat ämne jag kommer beblanda i något framtida inlägg, för att det är något jag verkligen lärt mig respektera och älska - gick vi in på en luftigare liten öppning på sidan av marknaden. Där sålde de mest skit, men Lisa gick några steg till, till mynningen på en gränd. Där hittade hon 3 par örhängen, för 20kr, handgjorda och väldigt vackra. Medan hon gjorde detta, tog jag mig in ett par steg till och hittade en liten matta där de brett ut diverse halsband och armband. Efter en tids studerande, föll jag pladask för en naturligt, någotsånär triangulär sten, som fångade ljuset på ett riktigt häftigt sätt. Den ser nästan ut som trä, fast i sten, och har ett djup som är svår att förklara. Fin som fasen, tyckte jag, och prutade ner den till 20kr och bytte prompt ut mitt snäckhalsband jag har haft de 2 senaste åren. Stenen symboliserade tydligen mitt stjärntecken, sa mannen efteråt. Oh shit, tänkte jag. Nu börjar det ju verkligen spåra ur och bli New Age också! Men tyckte mest det var fint. Det andra var väl också lite kul, antar jag.
Lisa mötte upp mig och gav tummen upp till mitt halsband och jag åt hennes örhängen. Vi bestämde oss, att på grund av att vi upptäckt såpass mycket intressant på en sådan liten yta, borde vi gå längre ner i gränden och där stötte vi på GULD! 2 stycken konstnärer som hade brett ut sina verk framför sig. Den ena fokuserade på realistisk konst, den andra på landskap och den tredje, som inte var närvarande, körde på abstrakt konst.
Jag pekade förtjust på en abstrakt tavla, i färger av röd, svart, orange och allt däremellan och Lisa blev lika förtjust. 150kr skulle den kosta oss men vi prutade ner den till 130. Lite längre bort låg ett annat verk av samma konstnär. Det var en serie på 4 tavlor som skulle stå i horisontell position, och gick därför in i varandra. De påminde mig om rymden, men ändå inte. Blått, svart och silver var de dominanta färgerna på dessa, men likt allt som är abstrakt, är det helt omöjligt för mig att beskriva dem. Vi bestämde oss för att köpa de också.
Medan han stod och packeterade den första tavlan, frågade jag vem som hade gjort den och var han var. Tydligen var han på sjukhus. Hans farfar eller pappa hade nyligen dött och han hade tagit till spriten och råkat ut för en motorcykelolycka. Inte allt för allvarligt, men brutna ben och armar. Först trodde jag att de försökte sympatiguilta oss för att vi inte skulle pruta ner mer, för han sa att hans vän verkligen behövde pengarna för sin sjukhusvistelse.
Men desto mer jag frågade, desto mer detaljer kom fram om denna man, och även han jag pratade med. De bodde grannar och båda verkade ha något form av tragiskt förflutet, i mannen som jag talade meds fall var det ett brustet hjärta (kärlek som försvann, alltså). Detta berättade han när han frågade om vi var gifta - en väldigt vanlig fråga hos thailändare vi har pratat med en längre period - och han blev både glad men såg lite sorgsen ut, och sen berättade han om vad som hade skett. Thailändare är verkligen så öppna och aww! Jag älskar dem!
Vi avslutade våran prutning, fick båda tavlorna (5 totalt, då den ena bestod av 4) för 1350 bhat. Eftersom han varit så vänlig och öppen och gjort ett utmärkt och omsorgsfullt jobb med att packetera in tavlorna, gav jag honom 1500bhat, med resonemanget att han och hans vän garanterat behövde det mer än jag. Han blev jätteglad, tog upp mobilen, ringde till sin skadade vän och pratade glatt med honom. Han såg verkligen genuint glad ut, så skönt att se!
Sen berättade han att konstnären våra tavlor vi köpt av, som var hemma och i telefonen, inte kunde engelska men han räckte oss luren och vi kunde iallafall utbyta några ord. Jag kan bara hej och tack på thailändska, så blev mest det jag sa. Sen undrade killen vart tavlorna skulle hamna och vi sa att de kommer hamna på väggen hemma i Sverige. Han blev förtjust och berättade om sin dröm att åka till Rome och Florence.
Det var verkligen ett helt fantastiskt möte! Blir varm bara jag tänker på det, fy sjutton vad jag älskar vissa människor här.
Efter det, tog vi våra grejer och gick ut på maingatan igen. Där köpte Lisa ett par byxor och ett fint litet halsband. Jag köpte en till tröja och en väska. Sen tog vi en tuk-tuk hem, för att lämna av tavlorna så de inte skulle bli förstörda.
Efter det tog vi oss till stället jag nämnde innan, vid flodsidan med livejambanden. Där, av ren slump, mötte vi återigen Derek. Gitarristen vi såg dagen innan spelade igen, men det visade sig att det inte var han som var den riktigt, riktigt grymma! Han var bra, men när nästa snubbe gick upp på scen, oh shit! Vi satt PRECIS framför scenen, på små runda bord, kanske 1½ meter framför gitarristen och bandet. Ingen mur, ingen plattform, ingenting! Så jävla coolt!
Han körde helt fantastiska versioner av Smoke on the Water, All Along the Watchtower och, avslutningsvis, en helt enastående version av min favoritlåt, Comfortably Numb. När han kom till solot stängde jag bara ögonen och njöt. Efter den avslutningen kunde det inte bli bättre, så vi åkte hem.
Vilken dag! Flight of the Gibbons, Lördagsmarknad och sedan grym, gratis, livemusik! ARGH! Vilken fet, jävla, grymt, sjukt, asbra dag!
Nu ska jag ladda upp lite bilder åt er alla, men först måste jag kissa. Jag är så akutkissenödig att snart står 112 på mobilen för urinblåseoperation.
/Simon, in paradise.
Hur som haver, efter ett tappert och självsäkert försök att finna den uppenbarligen enorma marknaden, gav jag upp efter att återigen gått vilse här i gamla stan. Men likt en katt, lyckas jag alltid hitta hem, trots att jag inte har en susning om vart jag kör. Väl hemma, bestämde vi oss för att en tuk-tuk skulle vara det simplaste sättet att ta oss dit. Sagt och gjort, efter lite förhandling av priset, var vi framme.
En kort beskrivning av vad det var vi hade att göra med, kommer här:
Tänk er en enormt lång gata, kantrad med sidogator och enorma mängder thailändare. Takten man tog sig fram var en väldigt, väldigt långsam gångtakt. Detta berodde, givetvis, på att folk ville hinna se alla de hundratals stånden som stod uppradade längs sidorna. Även sidogatorna var späckade med stånd, om än något mindre folk som gick där.
Missförstå mig inte, det var väldigt mycket folk, men inte på den nivån att du alltid hade din armbåge i någons sida eller tvärtom. Man hade sitt lilla space, och ibland hittade man en ficka av rum. De få sekundrarna den existerade fick man ta till vara på och svinga sina lemmar likt någon apliknande falang.
Stånden. De sålde allt möjligt, precis som alltid på en marknad, men Chiang Mai-style kläder fanns det en hel del av. Tröjor för 20kr, någon? Byxor för 40kr? Väskor för 30kr? Ja tack. Give me. Då orkade jag inte ens köpslå.
Hantverk var väldigt dominerande. Det fanns träsniderier av buddhor, elefanter, fåglar, pipor osv osv.
Konst fanns det även gott om, mat likaså, thailändska instrument, tyger och vad som helst! Allt var fucking awesome, som jag uttryckte det.
I mitten på gatorna stötte man ofta på thailändsk musiker, som satt där och plinkade, bankade, blåste och rockade med sina inhemska instrument, som jag ej vet namnen på.
I denna atmosfär vandrade vi runt och det var helt fantastiskt! Av en "slump" - detta är ett annat ämne jag kommer beblanda i något framtida inlägg, för att det är något jag verkligen lärt mig respektera och älska - gick vi in på en luftigare liten öppning på sidan av marknaden. Där sålde de mest skit, men Lisa gick några steg till, till mynningen på en gränd. Där hittade hon 3 par örhängen, för 20kr, handgjorda och väldigt vackra. Medan hon gjorde detta, tog jag mig in ett par steg till och hittade en liten matta där de brett ut diverse halsband och armband. Efter en tids studerande, föll jag pladask för en naturligt, någotsånär triangulär sten, som fångade ljuset på ett riktigt häftigt sätt. Den ser nästan ut som trä, fast i sten, och har ett djup som är svår att förklara. Fin som fasen, tyckte jag, och prutade ner den till 20kr och bytte prompt ut mitt snäckhalsband jag har haft de 2 senaste åren. Stenen symboliserade tydligen mitt stjärntecken, sa mannen efteråt. Oh shit, tänkte jag. Nu börjar det ju verkligen spåra ur och bli New Age också! Men tyckte mest det var fint. Det andra var väl också lite kul, antar jag.
Lisa mötte upp mig och gav tummen upp till mitt halsband och jag åt hennes örhängen. Vi bestämde oss, att på grund av att vi upptäckt såpass mycket intressant på en sådan liten yta, borde vi gå längre ner i gränden och där stötte vi på GULD! 2 stycken konstnärer som hade brett ut sina verk framför sig. Den ena fokuserade på realistisk konst, den andra på landskap och den tredje, som inte var närvarande, körde på abstrakt konst.
Jag pekade förtjust på en abstrakt tavla, i färger av röd, svart, orange och allt däremellan och Lisa blev lika förtjust. 150kr skulle den kosta oss men vi prutade ner den till 130. Lite längre bort låg ett annat verk av samma konstnär. Det var en serie på 4 tavlor som skulle stå i horisontell position, och gick därför in i varandra. De påminde mig om rymden, men ändå inte. Blått, svart och silver var de dominanta färgerna på dessa, men likt allt som är abstrakt, är det helt omöjligt för mig att beskriva dem. Vi bestämde oss för att köpa de också.
Medan han stod och packeterade den första tavlan, frågade jag vem som hade gjort den och var han var. Tydligen var han på sjukhus. Hans farfar eller pappa hade nyligen dött och han hade tagit till spriten och råkat ut för en motorcykelolycka. Inte allt för allvarligt, men brutna ben och armar. Först trodde jag att de försökte sympatiguilta oss för att vi inte skulle pruta ner mer, för han sa att hans vän verkligen behövde pengarna för sin sjukhusvistelse.
Men desto mer jag frågade, desto mer detaljer kom fram om denna man, och även han jag pratade med. De bodde grannar och båda verkade ha något form av tragiskt förflutet, i mannen som jag talade meds fall var det ett brustet hjärta (kärlek som försvann, alltså). Detta berättade han när han frågade om vi var gifta - en väldigt vanlig fråga hos thailändare vi har pratat med en längre period - och han blev både glad men såg lite sorgsen ut, och sen berättade han om vad som hade skett. Thailändare är verkligen så öppna och aww! Jag älskar dem!
Vi avslutade våran prutning, fick båda tavlorna (5 totalt, då den ena bestod av 4) för 1350 bhat. Eftersom han varit så vänlig och öppen och gjort ett utmärkt och omsorgsfullt jobb med att packetera in tavlorna, gav jag honom 1500bhat, med resonemanget att han och hans vän garanterat behövde det mer än jag. Han blev jätteglad, tog upp mobilen, ringde till sin skadade vän och pratade glatt med honom. Han såg verkligen genuint glad ut, så skönt att se!
Sen berättade han att konstnären våra tavlor vi köpt av, som var hemma och i telefonen, inte kunde engelska men han räckte oss luren och vi kunde iallafall utbyta några ord. Jag kan bara hej och tack på thailändska, så blev mest det jag sa. Sen undrade killen vart tavlorna skulle hamna och vi sa att de kommer hamna på väggen hemma i Sverige. Han blev förtjust och berättade om sin dröm att åka till Rome och Florence.
Det var verkligen ett helt fantastiskt möte! Blir varm bara jag tänker på det, fy sjutton vad jag älskar vissa människor här.
Efter det, tog vi våra grejer och gick ut på maingatan igen. Där köpte Lisa ett par byxor och ett fint litet halsband. Jag köpte en till tröja och en väska. Sen tog vi en tuk-tuk hem, för att lämna av tavlorna så de inte skulle bli förstörda.
Efter det tog vi oss till stället jag nämnde innan, vid flodsidan med livejambanden. Där, av ren slump, mötte vi återigen Derek. Gitarristen vi såg dagen innan spelade igen, men det visade sig att det inte var han som var den riktigt, riktigt grymma! Han var bra, men när nästa snubbe gick upp på scen, oh shit! Vi satt PRECIS framför scenen, på små runda bord, kanske 1½ meter framför gitarristen och bandet. Ingen mur, ingen plattform, ingenting! Så jävla coolt!
Han körde helt fantastiska versioner av Smoke on the Water, All Along the Watchtower och, avslutningsvis, en helt enastående version av min favoritlåt, Comfortably Numb. När han kom till solot stängde jag bara ögonen och njöt. Efter den avslutningen kunde det inte bli bättre, så vi åkte hem.
Vilken dag! Flight of the Gibbons, Lördagsmarknad och sedan grym, gratis, livemusik! ARGH! Vilken fet, jävla, grymt, sjukt, asbra dag!
Nu ska jag ladda upp lite bilder åt er alla, men först måste jag kissa. Jag är så akutkissenödig att snart står 112 på mobilen för urinblåseoperation.
/Simon, in paradise.
Kommentarer
Trackback
