simonochlisa

Svetten rann ner for mina kinder och trots hettan i Bangkok kandes jag mig alldeles iskall. Annu ett mote med doden hade avvarjts, pa haret. Min spanda kropp slungades fram och tillbaka allt som den lilla farkosten varjade vilt bland Bangkoks anstormning utav traffik.
Jag kunde se hur foraren tittade i backspegeln. Trots att jag inte kan vara saker, sa tycktes jag mig se en glimt utav hanleende i hans morka ogon. Han maste ha luktat sig till mig fruktan, tankte jag for mig sjalv. Ett oronbedovande muller hordes, men om det var de metalliska fardmedlen som nastan rammade oss av vagen, mitt hjarta som holl pa att explodera eller klagoskriet av mina hyperventilerande lungor kan jag inte vara riktigt saker pa.
Bredvid mig tyckte jag mig hora en rost som torde ha tillhort Lisa. Jag vande mig om och insag att jag med ett krampaktigt grepp hall i hennes arm. Hon sag mitt bleka, stela anlete och gav mig ett trostande leende. Det hjalpte inte. The Fear and Loathing had me.

The horror. The horror.

Efter farden var over slangde jag mig av djavulskarran och forsokte lugna ner mig. Vill minnas att jag stack en storre summa an bestamt i naven pa foraren. Det var mitt tack for att han tog mig levande till destinationen. Aldrig har 10 minuter kannts sa langt.

Biltraffiken i Bangkok ar verkligen nagot helt annorlunda an det vi vanliga svenskar ar vana vid hemma. I Sverige har man stopljus vid overgangsstallen och foretrade om det inte finns ett sadant. Sa ar icke fallet har. Det ar ungefar 100 ganger mer trafik och finns det inget stopljus ar det bara att hoppas pa det basta och springa over. Har du tur finns det en gron gubbe och da stannar iallafall halften av trafiken. De resterande tycks skita blankt i det och kora pa anda vilket jag finner stressande bortom all formaga jag har att uttrycka mig.

Jag har vid varenda mote med trafiken haft en krampaktigt tag i Lisas arm och halvt slapat henne over vagen, i en mindre joggingtakt. Jag trodde flyget skulle vara det jobbiga. Det var verkligen INGENTING emot denna skrack som moter mig varenda gang jag gar utanfor dorren. Aven nu, i detta skyddade rum, hor jag det dova mullret av bilarna och tuktuksen utanfor.

For er som inte vet vad en tuktuk ar, lat mig beskriva. Det ar i princip en moped med ett flag dar back. I regel finns aven nagot som skall fungera som tak over sitsen dar bak. That's it. Rackena ar kanske 10cm hoga, om de ens existerar. Tuktuk forare verkar aven vara nagot sareget slakte med egna regler. De kor lite hur som helst, svanger, kor at fel hall, kor ut i korsningar nar ingen annan gor det osv. Varje gang de svanger kanns det som om den skall tippa over, da de knappast bryr sig om att bromsa ner i kurvorna. Jag fick slanga all min tyngd at motsatt sida for att forhindra att detta skulle ske.

Jesus christ, sager jag bara. Det varsta ar att jag sakert kommer ge vika igen och snart kommer jag aterigen sitta pa en sadan djavulsmaskin. Jag fattar inte hur folk som aker pa dem kan se sa lugna ut?!

/Simon, med en nyfunnen fobi.