simonochlisa

Yes, nu har vi lämnat våran härliga bungalow anläggning och begett oss till den nordvästra kusten av Koh Phanang. Måste erkänna att det var med ett visst vemod jag lämnade det trevliga stället, men jag hoppas jag kan återvända dit innan vi beger oss bort från öriket här i sydöstra thailand.

Vi hoppade på en flaktaxi och 30 minuter eller så senare - med ett stopp i mellan för pengauttag i Thong Sala - så var vi framme. Första som slog oss var lugnet och att det var rätt få människor. Ganska snabbt träffade vi dock på en äldre herre av västerländskt ursprung som verkade driva en bungalow anläggning på norra sidan av stranden. Vi vandrade dit och fick oss en bungalow ca 2 meter från havet och 5 meter från strandbaren. Ja, tack!

Denna bungalowen, likt den andra, var ganska spartansk. En dubbelsäng med tillhörande myggnät, en fläkt och ett eget badrum. Varm vatten, precis som på föregående ställe, är en lyx vi inte har men det tillför destomer till resan vi gör, kan jag tycka. Vi slog oss ner i strandbaren och tog oss var sin chang och samtalade lite med de som jobbade där. Därifrån begav vi oss till Hat Salat och gick längs stranden, med högvattnet sköljande upp över våra fötter.

Vågorna är fortfarande höga, och i skrivande stund hör jag och ser dem mullra ca 7 meter från mig. Våran plan för dagen? Ta en dag tillsammans, få massage, äta färsk fisk, vandra på stranden och slutligen slå oss ner på något ställe som ser angenämnt ut.

Det enda jag, personligen, har emot denna strand är att den är lite för turistig. De flesta anläggningarna håller hög klasso och klientelen verkar vara därefter. En del barnfamiljer syns här och en del svenskar också för den delen. Stranden är dock mycket finare än den förra vi var på, men stämningen och gemenskapen på det föregående boendet tror jag kan bli svårt att slå. Vem vill inte spendera sin tid med givmilda thailändare, genuina hippies och diverse resande från hela världen?

Jag trivs verkligen ofattbart mycket här och tror det kan bli svårt att komma hem igen på vissa sätt. Livet här är så bra, folket är så trevligt, vädret är så fint, allting är så billigt och atmosfären är lugn, harmonisk och kärleksfull. Varför skulle man då vilja spendera sin tid i ett land så mörkt, kallt och tråkigt som Sverige? Detta var något jag låg och filosoferade över igår kväll, när jag låg i hängmattan utanför vår bungalow.... ända tills den gick sönder och jag ramlade rakt ner på betonggolvet under mig med stjärten och armbågen först. Ont, är en ganska beskrivande ord, och skulle passa in i känslan som pulserade i min ståtliga kropp. Smärta, beblandat med ett vemod att inte längre ha en hängmatta att softa i, gjorde det till en något sentimental stund på min gårdag.

Jag repade mig dock ganska snabbt efter den traumatiska händelsen och gjorde det kloka beslutet att faktiskt gå att lägga mig. Dessutom, pga närmare 35 timmars vaken tid med endast 5 timmars sömn och en natts festande, kände jag mig något illa till mods ute i mörkret. Konstiga läten, som tycktes vara en bebis - Lisa förklarade för mig att sk. marskatter kan låta på detta vis, och att det troligtvis var detta jag uppfattade - hördes i området och gjorde mig lite paranoid. När då hängmattan brast kände jag att det ändå kanske var ett tecken att jag skulle gå in och lägga mig. Sagt och gjort, så gjorde jag.

Imorse hjälpte jag våran hotellvärd att stämma sin gitarr innan vi slutligen packade våra saker och begav oss hit. Nu ska jag fortsätta att njuta av min tid här i detta underbara land. Jag hoppas ni har det så bra där hemma!

/Simon...