Bilder åt er alla!
Here we go!
Ska försöka få dessa i en så kronologisk ordning som möjligt. Bilderna som postas nu är tagna de senaste 2 veckorna, eller så. Tiden är för mig rätt oviktig! Vissa bilder är 90grader fel, men ni kanske orkar ladda ner dem på eran dator och redigera dem själva.
Från vänster: David, Monika och jag. Lisa är bakom kameran och vi ligger längst back, längst ner i en sovbuss i Laos. Vi var påväg mot... ehh... Vientiene tror jag? Värt att nämnas är att madrasserna inte var byggda för långa västerlänningar. Nackproblem, ja. Senare joinades vi av en enorm kanadensare också som låg mellan oss båda par och fes hela natten. Mums...
Soluppgång över Mekongfloden. Jag bakom kameran, en dag då jag var morgonpigg. Till höger om ljuset som reflekteras i vattnet (om bilden vore rätt vänd) syns silhuetten av en Laoit som tar sitt morgonbad. Det var vackert som fan! Inte hans bad alltså. Solen.
Jag fann det! Alla mäns mecka! Bilden tagen i ett tempel, 4000 islands, Laos.
Så här ser Kambodja ut. Bakom detta "hus" fick vi pinka på en "toalett" och hade sällskap. Av getter. Thailand - Kambodja = 1-0.
Jag och Lisa, i tempelstaden Angkor Wat. Solen var stark, därav mitt anlete. Lisa verkar dock inte beröras av det, lika mycket.
Vi trodde inte vi skulle stöta på Helena i sydostasien, men rätt som det var satt hon på vägen och åt lunch. Hon måste ha rymt från CG och Filippa. Fy på dig, Helena! Bilden tagen vid Angkor Wat.
Ett gammalt tempel, vars ålder syns i det gigantiska trädet som har vuxit upp och på det. Lisa står framför och ler så sött så. Bilden tagen i Angkor Wat. Detta var min personliga favorittempelstad. Trom, nånting.
Skallarna av män, kvinnor och barn, uppdelade för kön och ålder. Oskyldiga människor som föll offer för Pol Pot och hans röda Khmerer. Totalt 8000 skallar låg i denna minnesbyggnad. Totalt 17.000 människor blev avrättade, efter de blivit torterade i S-21, på Killing Fields, utanför Phnom Penh, Kambodja.
Det är varmt. Det tycker till och med djuren här på Koh Phangan. Tagen på Koh Phangan, Two Rocks, igår. Vet inte om den dyker upp eller ej. För mig gör den inte det och jag har suttit tillräckligt länge. Vill snorkla lite! Bada kanske... sova i en hängmatta? Äta? Ta en öl? Ah, så mycket men ändå så lite att göra.
Simon, out.
Ska försöka få dessa i en så kronologisk ordning som möjligt. Bilderna som postas nu är tagna de senaste 2 veckorna, eller så. Tiden är för mig rätt oviktig! Vissa bilder är 90grader fel, men ni kanske orkar ladda ner dem på eran dator och redigera dem själva.
Från vänster: David, Monika och jag. Lisa är bakom kameran och vi ligger längst back, längst ner i en sovbuss i Laos. Vi var påväg mot... ehh... Vientiene tror jag? Värt att nämnas är att madrasserna inte var byggda för långa västerlänningar. Nackproblem, ja. Senare joinades vi av en enorm kanadensare också som låg mellan oss båda par och fes hela natten. Mums...
Soluppgång över Mekongfloden. Jag bakom kameran, en dag då jag var morgonpigg. Till höger om ljuset som reflekteras i vattnet (om bilden vore rätt vänd) syns silhuetten av en Laoit som tar sitt morgonbad. Det var vackert som fan! Inte hans bad alltså. Solen.
Jag fann det! Alla mäns mecka! Bilden tagen i ett tempel, 4000 islands, Laos.
Så här ser Kambodja ut. Bakom detta "hus" fick vi pinka på en "toalett" och hade sällskap. Av getter. Thailand - Kambodja = 1-0.
Jag och Lisa, i tempelstaden Angkor Wat. Solen var stark, därav mitt anlete. Lisa verkar dock inte beröras av det, lika mycket.
Vi trodde inte vi skulle stöta på Helena i sydostasien, men rätt som det var satt hon på vägen och åt lunch. Hon måste ha rymt från CG och Filippa. Fy på dig, Helena! Bilden tagen vid Angkor Wat.
Ett gammalt tempel, vars ålder syns i det gigantiska trädet som har vuxit upp och på det. Lisa står framför och ler så sött så. Bilden tagen i Angkor Wat. Detta var min personliga favorittempelstad. Trom, nånting.
Skallarna av män, kvinnor och barn, uppdelade för kön och ålder. Oskyldiga människor som föll offer för Pol Pot och hans röda Khmerer. Totalt 8000 skallar låg i denna minnesbyggnad. Totalt 17.000 människor blev avrättade, efter de blivit torterade i S-21, på Killing Fields, utanför Phnom Penh, Kambodja.
Det är varmt. Det tycker till och med djuren här på Koh Phangan. Tagen på Koh Phangan, Two Rocks, igår. Vet inte om den dyker upp eller ej. För mig gör den inte det och jag har suttit tillräckligt länge. Vill snorkla lite! Bada kanske... sova i en hängmatta? Äta? Ta en öl? Ah, så mycket men ändå så lite att göra.
Simon, out.
S-21, kambodjaner i pyjamas och brannskada
nu sitter vi har pa varat kara koh pangang igen och bor pa varan parla two rock... dom verkade glada over att se oss igen. denna gangen ar det varken hogsasong eller fullmoon sa antalet gaster ar typ vi och tva andra som vi inte lyckats se an. men familjen ar trevlig som vanligt och ikvall blir det bbq tillsammans med dom och sedan har vi bestamt att vi ska folja med ut och fiska med farbror thai. man kanner att man varit borta ett tag da man kommer tillbaka till samma stalle och lilla hundvalpen blivit stor... men han ar fortfarande bedarande sot.
kambodja da...
som ni kanske fortod var simon for morgontrott for att se S-21 tillsammans med mig, sa jag akte dit sjalv. det var tungt... det enda jag har att jamfora med ar auswitz och jag maste nog pasta att s-21 var varre. kanske for att det ligger narmare i tiden och for att man inte bombaderats av fakta i skolan. men mest var det nog for att allt kandes sa verkligt, auswitz var tyvarr inte verkligt pa det sattet, det ar svart att forklara, men har fanns det fortfarande blodflackar kvar pa golv, tak och vaggar.
for er som inte vet vad s-21 ar, sa ar det en gammal skola (fran 60 tal skulle jag gissa) som under de roda kemererna gjordes om till tortyrfangelse. fangarna torterades for att uppge info och namn om motstandare, men ingen vet egentligen vad pol pot ville med det hela. i varje "klassrum" fanns en stalsang och pa vaggen ett foto av ett av offren dar man sag hur han eller hon hade blivit torterad. det var tungt.
annars gillade jag kambodja, trots att jag var sjuk storre delen av tiden hann jag iallafall med lite grann. och siem reap ar en stad med potensial helt klart. jag tror att vi kom overens att gora kambodja under en lite langre tid nasta gang, for nu kan jag knappt pasta att jag sett varken siam reap eller phnom penh
ett mysterie som jag finner mycket underligt men som simon inte alls ar intresserad av att disskutera ar att kanske var 10-15:e kvinna gar kladda i pyjamas, fargklada med typ nallar och manar pa. det ar inte for att de ar fattiga. jag laste sedan i 'first they killed my father" att de roda kmererna ocksa gick kladda i pyjamas. fast svarta. harda soldater i pyjamas, jag tycker att den tanken ar lite roande
sa nu ar vi iallafall i thaland igen, det gick snabbt och smartfritt. (1 timme med flyg istallet for en heldag pa buss) nagot som inte ar sa smartfritt daremot ar att jag igar nar vi skulle kopa vatten pa seven eleven var en aning for nara en ennan motorcykel, detta resulterade att jag under nagra hundradels sekunder fick ett ganska fett brannmarke pa vanster vad. lag med benet pa en pase is hela natten och idag har vi varit pa en klink och fatt det omplastrat. det ar har smartan kommer in... viist gjorde det ont under natten men det ar ingenting i jamforelse med hur det kandes nar de forst tog bort brand hud med pincett och sedan gnuggade in antiseptisk sprit. det var en smarta jag aldrig avrt med om innan. men jag overlevde och gar nu runt medett genomskinligt plster over saret, sa folk som ser det kommer att tro att jag gar runt med ett oppet sar... det ser ganska nasty ut faktiskt.
det ar bara tva veckor kvar nu :( det kanns lite sorgligt, jag ar inte redo for sverige an. trivs ganska bra dar jag ar nu.
menmen,,,,
Äntligen hemma igen... nästan. Koh Phangan über alles!
Ja, då var vi tillbaka på min personliga pärla, och Lisas tror jag, Two Rocks på Koh Phangan. Saker har ändrats helt klart. Den lille hundvalpen är inte fullt så liten längre, katten har blivit fluffigare och herr Thai har odlat både lite hår och skägg och stället är väldigt tomt, så när på Thaifamiljen som driver det, vilket inte gör mig det minsta. Haad Rin, partycentral, ligger ju endast 10 minuter bort med taxi och Thong Sala, piren och mindre stad, endast 5 minuter bort med scooter. Man får alltså hav, lugn, grönska, party, shopping och lycka, allt inom armslängds avstånd.
Dessvärre, måste jag erkänna, börjar det ju närma sig innan vi måste återvända hem. Då det givetvis skall bli trevligt att se er alla igen kan jag ABSOLUT inte säga att jobbet eller svenska vardagen lockar det minsta. Jag vill stanna kvar här!
Det är varmt, väldigt varmt. Såpass varmt så att katten på Two Rock lägger sig och sover i kylen om man öppnar dörren åt honom. Stackarn har dock en tjock, men fin, päls, så han är väl inte den mest välanpassade kattrasen för ett klimat som detta. Vädret är dock både klarare och lugnare än våran förra visit och Koh Samui, som endast var en dimmig siluett senast, synd nu väl och man kan till och med urskilja detaljer. Mindre öar jag inte ens visste fanns synd även borta i horisonten och måste vara sjukt långt borta.
Vad står på agendan? Fiskaren här frågade om jag vill följa med honom på en fisketur imorgon morgon, så jag nappar nog på det. De var ute idag och ikväll ska de BBQa den färska fisken och vi får givetvis vara med. Underbara människor. Jag bara frågade honom lite i förbifarten var man kunde köpa koh Phanganhängmattor. 1 timme senare lämnade han av en i knäet på mig. Han hade alltså åkt och köpt en. Snällt, va? Sånt upplever man verkligen inte ALLS av främlingar i Sverige, eller i Kambodja heller för den delen.
Jag kan inte säga annat än att jag är ÖVERLYCKLIG att vara tillbaka här, vilket för min del kan vara paradiset på jorden. Nu ska jag ladda upp lite bilder åt er alla, när jag äntligen fått en okej dator.
Grattis, kära mor, på din födelsedag!
Congratulations, dear dad, on your birthday.
Love you both.
Simon, happy and hot.
Dessvärre, måste jag erkänna, börjar det ju närma sig innan vi måste återvända hem. Då det givetvis skall bli trevligt att se er alla igen kan jag ABSOLUT inte säga att jobbet eller svenska vardagen lockar det minsta. Jag vill stanna kvar här!
Det är varmt, väldigt varmt. Såpass varmt så att katten på Two Rock lägger sig och sover i kylen om man öppnar dörren åt honom. Stackarn har dock en tjock, men fin, päls, så han är väl inte den mest välanpassade kattrasen för ett klimat som detta. Vädret är dock både klarare och lugnare än våran förra visit och Koh Samui, som endast var en dimmig siluett senast, synd nu väl och man kan till och med urskilja detaljer. Mindre öar jag inte ens visste fanns synd även borta i horisonten och måste vara sjukt långt borta.
Vad står på agendan? Fiskaren här frågade om jag vill följa med honom på en fisketur imorgon morgon, så jag nappar nog på det. De var ute idag och ikväll ska de BBQa den färska fisken och vi får givetvis vara med. Underbara människor. Jag bara frågade honom lite i förbifarten var man kunde köpa koh Phanganhängmattor. 1 timme senare lämnade han av en i knäet på mig. Han hade alltså åkt och köpt en. Snällt, va? Sånt upplever man verkligen inte ALLS av främlingar i Sverige, eller i Kambodja heller för den delen.
Jag kan inte säga annat än att jag är ÖVERLYCKLIG att vara tillbaka här, vilket för min del kan vara paradiset på jorden. Nu ska jag ladda upp lite bilder åt er alla, när jag äntligen fått en okej dator.
Grattis, kära mor, på din födelsedag!
Congratulations, dear dad, on your birthday.
Love you both.
Simon, happy and hot.
Leaving Phnom Penh for Bangkok.
Ok, so we saw the Killing Fields yesterday and Lisa saw S-21 this morning while I was still in bed. We've checked out of our hostel and are about to hit a ATM to get some cash, pay the man then head for the airport that will take us back to sweet, sweet Thailand. Not that Bangkok is sweet in any sense of the word, but we're just hoping to get a nighttrain tonight from Bangkok down south and do another island run before we have to head back home to boring Sweden. Can't say I (or we) miss it.
Can't write much now, as we have some stuff to get out of the way. Lisa is feeling better, which is good. No malaria, it seems and she can even keep some food inside of her.
Marie - Kanske tar jag och kakar nagot ackligt, for din skull. Men jag ar lite skeptisk mot att ata en stor spindel eller dylikt. Men jag kan saga detta, med Lisa som vittne, kommer jag over nagot insekt (jag tanker inte ata nagot vidrigt kott, vill inte bli sjuk) sa tar jag mig ett bett av den. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer gora det. Urk!
See you all soon and happy trails!
Simon and Lisa
Can't write much now, as we have some stuff to get out of the way. Lisa is feeling better, which is good. No malaria, it seems and she can even keep some food inside of her.
Marie - Kanske tar jag och kakar nagot ackligt, for din skull. Men jag ar lite skeptisk mot att ata en stor spindel eller dylikt. Men jag kan saga detta, med Lisa som vittne, kommer jag over nagot insekt (jag tanker inte ata nagot vidrigt kott, vill inte bli sjuk) sa tar jag mig ett bett av den. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer gora det. Urk!
See you all soon and happy trails!
Simon and Lisa
Imorgon: Phnom Pehn.
Imorgon bär det av igen, denna gång till Kambodjas huvudstad, Phnom Pehn. Våran buss lämnar Siem Reap klockan halv åtta, så innan dess ska vi ta oss till busstationen och äta frukost så ännu en tidig dag. De säger att bussen endast kommer ta 6 timmar, men i Kambodja vet man aldrig. Inte i Laos heller för den delen. Vi hoppas på att hinna med antingen Killing Fields eller tortyrskolan, S 21, imorgon.
Dagen efter det, onsdag, har vi ett flyg från Phnom Pehn till Bangkok vid 5-tiden på eftermiddagen. På förmiddagen tar vi aktiviteten vi inte hinner med imorgon. Skall bli spännande, och säkert hemskt. Håller på att läsa en memoar av Loung Ung och hennes barndom under Pol Pots styre. En mycket hemsk och tragisk historia, men det är bra att ha lite kött på benen innan man ser sakerna med egna ögon. Dock så behandlar den varken Killing Fields eller S-21 och tror inte jag hinner läsa någon bok om det innan vi besöker dessa ställen.
Denna dag har varit ganska händelselös. Lisa är tyvärr sjuk igen. Stackarn verkar drabbas av diverse åkommor så fort hennes senaste är över, men nu är hon iallafall på fötter igen och verkar ha piggnat till något. Jag, ta i trä, har lyckats att undvika några sjukdomar, förutom en liten förkylning jag bär på men det är helt klart överkommligt. Nästan så jag vill ta Lisas baciller så vi kan dela ut skiten lite, iallafall.
Annars, förutom att läsa min bok "First they killed my father" av Loung Ung, har jag gett mig ut på ett uppdrag att skaffa mig en USB-kabel så jag kan ladda våran musikspelare. Ni förstår, under resan har vi (jag säger vi, men egentligen är det jag) lyckats tappa bort en MP3 spelare (okej, den blev faktiskt snodd. Dålig karma, elaka Thailändska gubbe!), en usb kabel och en laddare till musikspelaren.
Eftersom kambodjaner inte verkar förstå vad en USB kabel är, var det inte helt lätt att finna en som hade ett uttag som passade min spelare, ännu mindre att hitta en över huvudtaget. Ett par svar när jag gestikulerade och förklarade "Cable" - gör gest för dator, musikspelare och sladden där emellan - var "Nokia?", "Camera?" och en tjej visade mig en avklippt telefonkabel eller något dylikt.
Till slut kom jag på att motorola använder sig av samma kabel, så jag hittade en telefonbutik och fick till slut förklarat för den halvnakna försäljaren att jag ville ha en motorola kabel. Just nu tankas spelaren, sakta, sakta, men den tankas och mitt tålamod gav mig smaken av segerns söta sötma i min gom. Nu kanske min jakt på en kabel inte intresserar er nämnvärt, men något måste jag ju skriva om medans jag ockuperar denna dator och laddar min spelare.
Annars tog jag mig en trip till marknaden idag och gjorde lite välbehövda och kanske mindre välbehövda inköp. Dessa innfattar:
1 st karma. En kambodjansk stjal, som kan användas som scarf, huvudbonad, bälte, mindre handduk och säkerligen dasspapper, om nu man skulle hamna i en sådan mindre angenäm situation.
1 st linne med Tiger Beer motiv. Ja, jag föll till slut i fällan och köpte mig ett öl linne. Men det är ju så skönt och det var billigt, så va fan. Ni vet ändå inte hur jag ser ut. Skulle ni göra det, skulle nog en smärre chock infinna sig.
1 par flip flops. Mina gamla, hederliga märkes flippisar har varit en trogen vän i 2 säsonger nu, men häromdagen gav de upp och valde att självdö. Jag har under de senaste veckorna hållt dem samman med limm (precis som mina glasögon, som har pajjat IGEN!), men denna gång fanns det inget limm i världen som kunde rädda dem. Synd, för det var paret som fick mig att faktiskt kunna använda flippisar. Jag kommer sakna dem.
1 st liten spritflaska. Med en babykobra i. Varför köpte jag denna flaska? Jag vet inte, men den ser lite fräck ut. Har inte tänkt dricka den (smakade på en variant i Laos, med en STOR kobra och STOR skorpion i) utan hoppas på att tullmännen på de flygplatser jag kommer besöka under den närmsta månaden har sympati för mig och låter mig ta tillbaka den till Svea så jag kan ställa upp den på en hylla. Till Lisas stora förtjusning, givetvis.
Totala kostnaden för dessa: 8 dollar.
Dagen är dock inte till ände än. Snart skall jag gå upp, packa min backpack och peta på mig älskade så vi kan gå till nattmarknaden som ska ligga i närheten av där vi bor. Kanske hittar jag lite mer spännande saker att köpa. Det är sällan ett problem för mig. Kanske ska ta mig ett par Angkor Beer och se om jag vågar testa några av Khmer "delikatesserna". Detta folkslag äter i princip vad som helst. Skalbaggar, insekter, grishuvuden, oxskinn, krokodil, ormar, säkerligen hundar, kängurur (jag vill testa det!), maskar och larver och allt annat som får vårt nackhår att resa sig i avsky och förskräckelse av blotta tanken på att tugga i oss. Likmask, någon?
Jaja, nu skall jag inte ockupera denna dator längre. Hungern börjar bli för påtaglig och jag vill ha packandet ur vägen. Det är nästan en bedrift hur snabbt och effektivt jag lyckas skapa ett totalt kaos av alla mina saker på så kort tid. Som tur är brukar jag hålla mig väl med personalen pås tällena där jag bor, så de kan komma och lämna saker till mig som jag glömt i någon vrå.
Innan jag avslutar detta så måste jag tyvärr ge det sorgliga beskedet att jag ej tänker ladda upp några bilder från denna dator. Nu kommer detta säkert inte som någon chock, men datorn är från tidigt nittiotal och att ens ladda upp blogg.se tar ett par minuter. Tänk då att ladda upp ett par megabyte bilder. DE resterande gästerna hade lynchat mig innan första ens var klar.
Nu så, ha det så fint i kylan. Jag såg en bild på gp.se igår. Det såg kallt ut.
/Simon, undrar vad som kan inhandlas denna kväll. Och vad som kan förtäras.
Dagen efter det, onsdag, har vi ett flyg från Phnom Pehn till Bangkok vid 5-tiden på eftermiddagen. På förmiddagen tar vi aktiviteten vi inte hinner med imorgon. Skall bli spännande, och säkert hemskt. Håller på att läsa en memoar av Loung Ung och hennes barndom under Pol Pots styre. En mycket hemsk och tragisk historia, men det är bra att ha lite kött på benen innan man ser sakerna med egna ögon. Dock så behandlar den varken Killing Fields eller S-21 och tror inte jag hinner läsa någon bok om det innan vi besöker dessa ställen.
Denna dag har varit ganska händelselös. Lisa är tyvärr sjuk igen. Stackarn verkar drabbas av diverse åkommor så fort hennes senaste är över, men nu är hon iallafall på fötter igen och verkar ha piggnat till något. Jag, ta i trä, har lyckats att undvika några sjukdomar, förutom en liten förkylning jag bär på men det är helt klart överkommligt. Nästan så jag vill ta Lisas baciller så vi kan dela ut skiten lite, iallafall.
Annars, förutom att läsa min bok "First they killed my father" av Loung Ung, har jag gett mig ut på ett uppdrag att skaffa mig en USB-kabel så jag kan ladda våran musikspelare. Ni förstår, under resan har vi (jag säger vi, men egentligen är det jag) lyckats tappa bort en MP3 spelare (okej, den blev faktiskt snodd. Dålig karma, elaka Thailändska gubbe!), en usb kabel och en laddare till musikspelaren.
Eftersom kambodjaner inte verkar förstå vad en USB kabel är, var det inte helt lätt att finna en som hade ett uttag som passade min spelare, ännu mindre att hitta en över huvudtaget. Ett par svar när jag gestikulerade och förklarade "Cable" - gör gest för dator, musikspelare och sladden där emellan - var "Nokia?", "Camera?" och en tjej visade mig en avklippt telefonkabel eller något dylikt.
Till slut kom jag på att motorola använder sig av samma kabel, så jag hittade en telefonbutik och fick till slut förklarat för den halvnakna försäljaren att jag ville ha en motorola kabel. Just nu tankas spelaren, sakta, sakta, men den tankas och mitt tålamod gav mig smaken av segerns söta sötma i min gom. Nu kanske min jakt på en kabel inte intresserar er nämnvärt, men något måste jag ju skriva om medans jag ockuperar denna dator och laddar min spelare.
Annars tog jag mig en trip till marknaden idag och gjorde lite välbehövda och kanske mindre välbehövda inköp. Dessa innfattar:
1 st karma. En kambodjansk stjal, som kan användas som scarf, huvudbonad, bälte, mindre handduk och säkerligen dasspapper, om nu man skulle hamna i en sådan mindre angenäm situation.
1 st linne med Tiger Beer motiv. Ja, jag föll till slut i fällan och köpte mig ett öl linne. Men det är ju så skönt och det var billigt, så va fan. Ni vet ändå inte hur jag ser ut. Skulle ni göra det, skulle nog en smärre chock infinna sig.
1 par flip flops. Mina gamla, hederliga märkes flippisar har varit en trogen vän i 2 säsonger nu, men häromdagen gav de upp och valde att självdö. Jag har under de senaste veckorna hållt dem samman med limm (precis som mina glasögon, som har pajjat IGEN!), men denna gång fanns det inget limm i världen som kunde rädda dem. Synd, för det var paret som fick mig att faktiskt kunna använda flippisar. Jag kommer sakna dem.
1 st liten spritflaska. Med en babykobra i. Varför köpte jag denna flaska? Jag vet inte, men den ser lite fräck ut. Har inte tänkt dricka den (smakade på en variant i Laos, med en STOR kobra och STOR skorpion i) utan hoppas på att tullmännen på de flygplatser jag kommer besöka under den närmsta månaden har sympati för mig och låter mig ta tillbaka den till Svea så jag kan ställa upp den på en hylla. Till Lisas stora förtjusning, givetvis.
Totala kostnaden för dessa: 8 dollar.
Dagen är dock inte till ände än. Snart skall jag gå upp, packa min backpack och peta på mig älskade så vi kan gå till nattmarknaden som ska ligga i närheten av där vi bor. Kanske hittar jag lite mer spännande saker att köpa. Det är sällan ett problem för mig. Kanske ska ta mig ett par Angkor Beer och se om jag vågar testa några av Khmer "delikatesserna". Detta folkslag äter i princip vad som helst. Skalbaggar, insekter, grishuvuden, oxskinn, krokodil, ormar, säkerligen hundar, kängurur (jag vill testa det!), maskar och larver och allt annat som får vårt nackhår att resa sig i avsky och förskräckelse av blotta tanken på att tugga i oss. Likmask, någon?
Jaja, nu skall jag inte ockupera denna dator längre. Hungern börjar bli för påtaglig och jag vill ha packandet ur vägen. Det är nästan en bedrift hur snabbt och effektivt jag lyckas skapa ett totalt kaos av alla mina saker på så kort tid. Som tur är brukar jag hålla mig väl med personalen pås tällena där jag bor, så de kan komma och lämna saker till mig som jag glömt i någon vrå.
Innan jag avslutar detta så måste jag tyvärr ge det sorgliga beskedet att jag ej tänker ladda upp några bilder från denna dator. Nu kommer detta säkert inte som någon chock, men datorn är från tidigt nittiotal och att ens ladda upp blogg.se tar ett par minuter. Tänk då att ladda upp ett par megabyte bilder. DE resterande gästerna hade lynchat mig innan första ens var klar.
Nu så, ha det så fint i kylan. Jag såg en bild på gp.se igår. Det såg kallt ut.
/Simon, undrar vad som kan inhandlas denna kväll. Och vad som kan förtäras.
Ankor Wat avklarat.
Ja, då kom vi precis tillbaka från den antika tempelstaden, och alla tempels moder, Ankor Wat. Klockan är nu halv tolv på dagen. Våran klocka ringde klockan 5 på morgonen. 5:10 var vi ur sängen. 5:14 hade jag fått på mina linser - glasögonen har pajjat IGEN! - 5:24 var de flesta kläderna på och 5:32 satt jag där bak på en tuk tuk, Lisa vid min sida och en redbull i ena handen och en cigg i andra.
Vi kom till Ankor Wat, vilket fick bli vårat första stopp, för att se soluppgången som var precis bakom de stora spirande templena. Ljuset reflekterade sig fint i vattnet och det var trevligt. Ett fåtal - jämnförelsevis när vi drog ifrån tempelområdet tillbaka hit - morgon pigga människor hade vaknat till och stod där med sina kameror och betraktade undret.
Efter det såg vi Bayon och kringliggande tempel. Bayon är ett tempel, eller byggnad eller något, med massvis med ansikten som tittar på en från alla olika håll. Stora som små och många gånger, på de flesta Khmer ruinerna, var det inristade figurer, djur, gudar och allt annat som kan tänkas ha någon form av symbolisk mening. Vissa förstod man, vissa var lite klurigare.
Sen bar det av till ett annat tempel, vars namn jag inte minns för tillfället - alla dessa asiatiska namn! - och det var för mig det allra häftigaste. Här slogs det stora tempelområdet mot naturen och stora träd och rötter hade slagit sig igenom murar och tak och det såg riktigt, riktigt häftigt ut.
När klockan väl blev 11 var vi heeelt slut, då vi traskat i princip konstant - våran tuk-tuk förare sa vart vi skulle hitta honom och lät oss vara själva - och sade att vi var redo att fara hem. Vi gav han de utlovade pengarna och även ett par extra dollar för att han var så billig och pålitlig. En bra karl, den där Naszi (eller så?).
Dagens inköp:
1 st bildbok om tempelstaden.
1 st informationsbok om tempelstaden.
1st autobiographi om Pol Pots och de röda khmerernas hemska handlingar.
1 st mer vetenskaplig undersökning om hur och varför de Röda Khmererna och Pol Pots handlingar blev som de blev, och även hur FN agerade under det hela.
1 st CD skiva med kambodjansk folkmusik, inköpt av ett band bestående av bomb- och minskadade kambodjaner. Det lät faktiskt bra så att det var välgörenhet också var en bonus! Lisa undrade när i helsike jag skulle lyssna på det. Jag lär hitta mina moments, blev svaret. Jag ville helt enkelt bara ha den.
Personliga åsikter om Kambodja och Kambodjaner so far:
Thailändare är trevliga och service inriktade och landet är väldigt utvecklat. Laoiter är trevliga och avslappnade och landet är mer naturligt och vackert på många sätt än Thailand. Dock är det mer som Thailand.
Kambodja är ett tredje världen land. Det är hetsigare, ljudligare. Kambodjanerna är mycket mer aggressiva säljare. De kommer hopa sig kring dig och även om du svarat nej 20 gånger så lär de inte ge sig. Det kommer komma små barn och försöka sälja. Män, kvinnor och säkert apor när de väl lyckats lära dem att tigga (fast de kan ju redan stjäla, aporna).
De kommer skrika åt dig, tuta åt dig, stirra på dig och försöka lura dig. Alla kommer givetvis inte försöka luras, men vissa.
Vad tycker jag om det här? Låter ju som min värsta mardröm, utan tvekan. Dock, förvånansvärt nog, är det inte det utan jag gillar det. Kambodjanerna kastar lite skit åt ditt håll "2 dollar for nothing!" och du kör kanske tillbaka med "2 dollar too much! I pay only 1 dollar for nothing!". Ler man åt dem ler de väldigt ofta tillbaka och deras aggresivitet lär grunda sig i deras fattigdom och hemska förflutet.
Givetvis var resan hit inte den roligaste, men väl på plats så måste jag säga att jag trivs. Från sömniga 4000 islands till detta, en hektiskt stad på stadig uppgång. Man ser ruckel och man ser supermoderna hotell och varuhus. Igår, lycklig över att vara tillbaka i en stad, satte vi oss på "Pizza Company", vilket är sig väldigt likt Pizza Hut och amerikanska pizzor. En Medium Extreme Dubble Pepperoni Pizza (Extreme betyder ost i pizzakanten. Mums!) beställdes in och frossades på. Ahh, ruggigt gott. Där lär jag hamna igen. Kanske nästa gång så tar jag "Cheeseburger Sausage Pizza", vilket är som en hamburgare i kanterna med kött, ost och sesamfrön och en pizza i mitten. De har sannerligen kommit på den perfekta idéen, att kombinera pizza och hamburgare, haha!
Iallafall, åter till dagen. Många bilder togs, närmare 200 tror jag bestämt så det finns definitivt för er där hemma att titta på när vi kommer hem. Tror jag möjligtvis kan koppla in kameran till min Xbox och visa på TVn. Det löser sig på något sätt.
Annars, jag numera mer positiv till Kambodja (ja, jag kan ändra mig väldigt fort), så blir det ett besök till Phnom Phen i övermorgon (Tisdag, tror jag?) och max 2 nätter där för att se S-21, tortyrskolan, och Killing Fields. Har 2 dagar på mig att plugga om de röda khmererna och deras diktatur. Dags att sätta igång! Jag tror att terrassen, den kalla ölen i vår kyl på rummet, en härlig giftpinne och en bok är det som kallar mig nu.
Datorerna jag sitter vid är lite gamla, men jag skall göra ett tappert försök att ladda upp någon bild åt er. Dock så är det svårt att välja. Vad vill ni se för bilder? Ge mig förslag så skall jag se om jag kan göra er till lags. Gör det dock snart. Antagligen så har de inte uppfunnit datorer än i Phnom Phen.
/Simon, matt men väldigt nöjd.
Vi kom till Ankor Wat, vilket fick bli vårat första stopp, för att se soluppgången som var precis bakom de stora spirande templena. Ljuset reflekterade sig fint i vattnet och det var trevligt. Ett fåtal - jämnförelsevis när vi drog ifrån tempelområdet tillbaka hit - morgon pigga människor hade vaknat till och stod där med sina kameror och betraktade undret.
Efter det såg vi Bayon och kringliggande tempel. Bayon är ett tempel, eller byggnad eller något, med massvis med ansikten som tittar på en från alla olika håll. Stora som små och många gånger, på de flesta Khmer ruinerna, var det inristade figurer, djur, gudar och allt annat som kan tänkas ha någon form av symbolisk mening. Vissa förstod man, vissa var lite klurigare.
Sen bar det av till ett annat tempel, vars namn jag inte minns för tillfället - alla dessa asiatiska namn! - och det var för mig det allra häftigaste. Här slogs det stora tempelområdet mot naturen och stora träd och rötter hade slagit sig igenom murar och tak och det såg riktigt, riktigt häftigt ut.
När klockan väl blev 11 var vi heeelt slut, då vi traskat i princip konstant - våran tuk-tuk förare sa vart vi skulle hitta honom och lät oss vara själva - och sade att vi var redo att fara hem. Vi gav han de utlovade pengarna och även ett par extra dollar för att han var så billig och pålitlig. En bra karl, den där Naszi (eller så?).
Dagens inköp:
1 st bildbok om tempelstaden.
1 st informationsbok om tempelstaden.
1st autobiographi om Pol Pots och de röda khmerernas hemska handlingar.
1 st mer vetenskaplig undersökning om hur och varför de Röda Khmererna och Pol Pots handlingar blev som de blev, och även hur FN agerade under det hela.
1 st CD skiva med kambodjansk folkmusik, inköpt av ett band bestående av bomb- och minskadade kambodjaner. Det lät faktiskt bra så att det var välgörenhet också var en bonus! Lisa undrade när i helsike jag skulle lyssna på det. Jag lär hitta mina moments, blev svaret. Jag ville helt enkelt bara ha den.
Personliga åsikter om Kambodja och Kambodjaner so far:
Thailändare är trevliga och service inriktade och landet är väldigt utvecklat. Laoiter är trevliga och avslappnade och landet är mer naturligt och vackert på många sätt än Thailand. Dock är det mer som Thailand.
Kambodja är ett tredje världen land. Det är hetsigare, ljudligare. Kambodjanerna är mycket mer aggressiva säljare. De kommer hopa sig kring dig och även om du svarat nej 20 gånger så lär de inte ge sig. Det kommer komma små barn och försöka sälja. Män, kvinnor och säkert apor när de väl lyckats lära dem att tigga (fast de kan ju redan stjäla, aporna).
De kommer skrika åt dig, tuta åt dig, stirra på dig och försöka lura dig. Alla kommer givetvis inte försöka luras, men vissa.
Vad tycker jag om det här? Låter ju som min värsta mardröm, utan tvekan. Dock, förvånansvärt nog, är det inte det utan jag gillar det. Kambodjanerna kastar lite skit åt ditt håll "2 dollar for nothing!" och du kör kanske tillbaka med "2 dollar too much! I pay only 1 dollar for nothing!". Ler man åt dem ler de väldigt ofta tillbaka och deras aggresivitet lär grunda sig i deras fattigdom och hemska förflutet.
Givetvis var resan hit inte den roligaste, men väl på plats så måste jag säga att jag trivs. Från sömniga 4000 islands till detta, en hektiskt stad på stadig uppgång. Man ser ruckel och man ser supermoderna hotell och varuhus. Igår, lycklig över att vara tillbaka i en stad, satte vi oss på "Pizza Company", vilket är sig väldigt likt Pizza Hut och amerikanska pizzor. En Medium Extreme Dubble Pepperoni Pizza (Extreme betyder ost i pizzakanten. Mums!) beställdes in och frossades på. Ahh, ruggigt gott. Där lär jag hamna igen. Kanske nästa gång så tar jag "Cheeseburger Sausage Pizza", vilket är som en hamburgare i kanterna med kött, ost och sesamfrön och en pizza i mitten. De har sannerligen kommit på den perfekta idéen, att kombinera pizza och hamburgare, haha!
Iallafall, åter till dagen. Många bilder togs, närmare 200 tror jag bestämt så det finns definitivt för er där hemma att titta på när vi kommer hem. Tror jag möjligtvis kan koppla in kameran till min Xbox och visa på TVn. Det löser sig på något sätt.
Annars, jag numera mer positiv till Kambodja (ja, jag kan ändra mig väldigt fort), så blir det ett besök till Phnom Phen i övermorgon (Tisdag, tror jag?) och max 2 nätter där för att se S-21, tortyrskolan, och Killing Fields. Har 2 dagar på mig att plugga om de röda khmererna och deras diktatur. Dags att sätta igång! Jag tror att terrassen, den kalla ölen i vår kyl på rummet, en härlig giftpinne och en bok är det som kallar mig nu.
Datorerna jag sitter vid är lite gamla, men jag skall göra ett tappert försök att ladda upp någon bild åt er. Dock så är det svårt att välja. Vad vill ni se för bilder? Ge mig förslag så skall jag se om jag kan göra er till lags. Gör det dock snart. Antagligen så har de inte uppfunnit datorer än i Phnom Phen.
/Simon, matt men väldigt nöjd.
Siem Reap.
Ja, nu är vi äntligen framme efter en hård och förvirrande resa. Kambodja har definitivt levt upp till mina förväntningar och fördomar, sa här långt. Från underbara Don Det, 4000 islands, södra Laos, latade vi oss och korde en endagarstur till Siem Reap. Nu, nästan 24 timmar efter utspikad tid, är vi framme.
Verkar som om det Kambodjanska företaget, maffian, eller vad sjutton de nu kunde vara, fungerar i celler. Därför kan man aldrig spåra tillbaka till den skyldige. Vi betalade nämligen 46 dollar var för att köra direkt, utan övernattning i Chumpon Cham. När vi väl kom dit verkade allt ganska frid och fröjd. Visst, vi var försenade och skulle anlända i Siem Reap vid midnatt istället för 20:00, men äh, det var ju inte så farligt.
Där bussen stannade och alla andra hoppade av, gjorde även vi så. Vi var de enda, förutom två kinesiska tjejer, som skulle ta direkt. Vi blev ombedda att gå in i en taxi och så gjorde vi. Den körde runt i långsamt mak och stannade slutligen framför ett guesthouse. Ehhh? Vi ville ju till en buss.
Efter 20 minuters allt mer irriterad väntan, dök våran "guide" upp och förklarade att det inte FANNS någon buss till Siem Reap den dagen. Tack så mycket, ditt rövhål. Vi fick traska runt i mörkret och hittade slutligen tillbaka till guesthouset som bussen först stannade vid. Detta var givetvis fullt. Efter att jag lagt en djup förbannelse över han och alla inom hans "företag" fick vi så gott leta upp ett guesthouse, och vi fann ett.
Förjande morgon (idag) fick vi så gott hoppa på bussen som alla andra, som betalat 23 dollar, gjorde. Vi blev dock lovade en natts gratis boende. Tack för den, din skitstövel.
Väl "framme" i Siem Reap, eller utanför eftersom bussen GIVETVIS inte kunde köra ända in. Då hade ju alla Tuk-tuk förare som jobbade på kommission inte haft några turister att lura. Aj aj.
En skylt i handen på en kambodjan där det stod "Lisa + 3" och sedan blev vi och de kinesiska tjejerna körda till deras guesthouse. Där fick man givetvis inte alls någon gratis natt - hade jag fått en hade jag ändå inte bott där, skitstövlarna - utan man kunde få ett "special price just for you, my friend" rabatt om man bestämde sig för att stanna i 3 nätter.
Vi tackade artigt nej, hittade en annan tuk-tuk och åkte till ett fint guesthouse vi hade gjort reservationer hos på bussen mot Siem Reap. Ni sitter jag här, 15 dollar natten för båda, gratis internet, AC, varmvatten, sjuuukt skön säng och tänker att det lätt var värt det, bara för att komma ur klorna på de där vidriga människorna (märks det hur mycket jag gillar dem?) och få njuta och känna sig trygg.
Idag ska vi se solnedgången över Angkor Wat, och imorgon hyr vi oss en personlig tuk-tuk och kollar in den mytiska, gamla tempelstaden. Det verkar rätt fräckt!
Sen får vi se. Som det ser ut nu, när jag (och även Lisa, för stunden) är klara med Siem Reap så blir det FLYG tillbaka till Thailand och sedan bara pressa sol, ha det kul, njuta och shoppa som gäller de två sista veckorna eller så. Kanske bär det tillbaks till Two Rock, Koh Phangan. Jag hoppas på det!
Ha det så mysigt, kära vänner, familj och kollegor.
Simon, glad att inte arbeta åt den kambodjanska maffian som tiggare.
Verkar som om det Kambodjanska företaget, maffian, eller vad sjutton de nu kunde vara, fungerar i celler. Därför kan man aldrig spåra tillbaka till den skyldige. Vi betalade nämligen 46 dollar var för att köra direkt, utan övernattning i Chumpon Cham. När vi väl kom dit verkade allt ganska frid och fröjd. Visst, vi var försenade och skulle anlända i Siem Reap vid midnatt istället för 20:00, men äh, det var ju inte så farligt.
Där bussen stannade och alla andra hoppade av, gjorde även vi så. Vi var de enda, förutom två kinesiska tjejer, som skulle ta direkt. Vi blev ombedda att gå in i en taxi och så gjorde vi. Den körde runt i långsamt mak och stannade slutligen framför ett guesthouse. Ehhh? Vi ville ju till en buss.
Efter 20 minuters allt mer irriterad väntan, dök våran "guide" upp och förklarade att det inte FANNS någon buss till Siem Reap den dagen. Tack så mycket, ditt rövhål. Vi fick traska runt i mörkret och hittade slutligen tillbaka till guesthouset som bussen först stannade vid. Detta var givetvis fullt. Efter att jag lagt en djup förbannelse över han och alla inom hans "företag" fick vi så gott leta upp ett guesthouse, och vi fann ett.
Förjande morgon (idag) fick vi så gott hoppa på bussen som alla andra, som betalat 23 dollar, gjorde. Vi blev dock lovade en natts gratis boende. Tack för den, din skitstövel.
Väl "framme" i Siem Reap, eller utanför eftersom bussen GIVETVIS inte kunde köra ända in. Då hade ju alla Tuk-tuk förare som jobbade på kommission inte haft några turister att lura. Aj aj.
En skylt i handen på en kambodjan där det stod "Lisa + 3" och sedan blev vi och de kinesiska tjejerna körda till deras guesthouse. Där fick man givetvis inte alls någon gratis natt - hade jag fått en hade jag ändå inte bott där, skitstövlarna - utan man kunde få ett "special price just for you, my friend" rabatt om man bestämde sig för att stanna i 3 nätter.
Vi tackade artigt nej, hittade en annan tuk-tuk och åkte till ett fint guesthouse vi hade gjort reservationer hos på bussen mot Siem Reap. Ni sitter jag här, 15 dollar natten för båda, gratis internet, AC, varmvatten, sjuuukt skön säng och tänker att det lätt var värt det, bara för att komma ur klorna på de där vidriga människorna (märks det hur mycket jag gillar dem?) och få njuta och känna sig trygg.
Idag ska vi se solnedgången över Angkor Wat, och imorgon hyr vi oss en personlig tuk-tuk och kollar in den mytiska, gamla tempelstaden. Det verkar rätt fräckt!
Sen får vi se. Som det ser ut nu, när jag (och även Lisa, för stunden) är klara med Siem Reap så blir det FLYG tillbaka till Thailand och sedan bara pressa sol, ha det kul, njuta och shoppa som gäller de två sista veckorna eller så. Kanske bär det tillbaks till Two Rock, Koh Phangan. Jag hoppas på det!
Ha det så mysigt, kära vänner, familj och kollegor.
Simon, glad att inte arbeta åt den kambodjanska maffian som tiggare.
Cambodia!
Yep, har sitter man, i Kambodja. Vi gjorde ett spontant beslt igar att lamna Laosoch ta oss mer soderut, till Kambodja. Har kan man nog pasta att det verkligen ar tredje varlden. Vi var lite lata, sa vi pungade ut lite extra pengar sa vi skulle na Siem Reip, for att se Anchor Wat, pa ett dygn. Vi skulle aka vid 8 och vara framme 12 timmar senare.
Efter alla de sedvanliga granskontrollerna osv sa borjade dock forvirringen. Pa varan lilla minibus, som var proppfull skulle olika folk till 4 destinationer, som inte ens var nara varandra. Efter en stund in i den verkliga, outvecklade Kambodjanska landsbyggden blev vi avslappta nagonstans i ingemansland. Dar vantade en buss. Verkade dock inte som att varan bokning fungerade helt perfekt, men som det ser ut nu bor vi vara framme i Siem Reip vid tolvslaget i natt. Men jag forvantar mig en forandring av dessa planer. Kambodja verkar ganska opalitligt, om man sager sa. Men det har absolut en touch av aventyr som man absolut inte upplever i THailand, dar allt ar serverat, pa gott och ont.
Vi blev staende i forvirringen pa landsbyggden i 90 minuter eller sa. Jag och Lisa rorde oss till en narliggande sk kiosk, eller vad man kan tankas kalla det, kopte vatten, snacks och 4 inhemska ol, for att testa oss fram. Olen var val helt ok, men efter 2 stycken var blev man naturligtvis ganska dasig, sa jag, iallafall, sov en stund innan det var dags for en kisspaus i vildmarken. Nogrann med att inte trampa pa nagra minor, valde jag att kissa vid landsvagen. Ah, hellre lite openhet an avsprangt ben eller arm och det var fortfarande mer gemytligt an sta pa huktoaletten pa forra stallet, dar man hade getter runt om kring sig som sallskap. Annorlunda, eller hur?
Vi ar bada dock valmaende och det ar lite kul att ingen har en susning vart vi ar pavag eller sa. Vi far helt enkelt se! Man lar sig att ta saker som de kommer, pa resor som dessa, och jag ar saker pa att i Kambodja kommer dennna egenskap vara valdigt, valdigt anvandbar.
Just nu sitter vi pa varat lunchstopp, hr rest i 8 timmar och har minst 8 timmar kvar. Jaja, vi har bestamt att flyga fran Phnom Phen in till Thailand och kora lite turiststyle i slutet. Branna, slappa, festa sa ni dar hemma blir riktigt avundsjuka pa vara (forhoppningsvis) bruna kroppar :).
Bilder har tagits, men inte alltid, da jag forsoker vara valdigt forsiktig med kameran. Hade vart surt, surt om den kom bort eller gick sonder. Kanske ar uppkopplingarna i Siem Riep battre an har, sa kan jag ladda upp ett par, annars far ni vanta tills vi kommer hem.
Vi har ju bara en manad kvar i dessa underbara lander. Ni tycker sakerligen synd om oss!
Annars hoppas jag att ni alla njuter riktigt mycket av era APTer (visst ar de kul!), pensionarsrytmer, jobb, skola, studie eller vad ni nu behagar att sysselsatta er med. Om ni inte hor av mig inom ett par dagar har jag sakert blivit kidnappad och jobbar som en tiggare nagonstans i Kambodja. Hoppas detta inte blir fallet, hehe.
Min mat kom precis, sa jag ska avsluta, men ma val alla dar hemma, sa synd och hors vi snart!
Simon, trott men glad att vara pa resande fot igen.
Efter alla de sedvanliga granskontrollerna osv sa borjade dock forvirringen. Pa varan lilla minibus, som var proppfull skulle olika folk till 4 destinationer, som inte ens var nara varandra. Efter en stund in i den verkliga, outvecklade Kambodjanska landsbyggden blev vi avslappta nagonstans i ingemansland. Dar vantade en buss. Verkade dock inte som att varan bokning fungerade helt perfekt, men som det ser ut nu bor vi vara framme i Siem Reip vid tolvslaget i natt. Men jag forvantar mig en forandring av dessa planer. Kambodja verkar ganska opalitligt, om man sager sa. Men det har absolut en touch av aventyr som man absolut inte upplever i THailand, dar allt ar serverat, pa gott och ont.
Vi blev staende i forvirringen pa landsbyggden i 90 minuter eller sa. Jag och Lisa rorde oss till en narliggande sk kiosk, eller vad man kan tankas kalla det, kopte vatten, snacks och 4 inhemska ol, for att testa oss fram. Olen var val helt ok, men efter 2 stycken var blev man naturligtvis ganska dasig, sa jag, iallafall, sov en stund innan det var dags for en kisspaus i vildmarken. Nogrann med att inte trampa pa nagra minor, valde jag att kissa vid landsvagen. Ah, hellre lite openhet an avsprangt ben eller arm och det var fortfarande mer gemytligt an sta pa huktoaletten pa forra stallet, dar man hade getter runt om kring sig som sallskap. Annorlunda, eller hur?
Vi ar bada dock valmaende och det ar lite kul att ingen har en susning vart vi ar pavag eller sa. Vi far helt enkelt se! Man lar sig att ta saker som de kommer, pa resor som dessa, och jag ar saker pa att i Kambodja kommer dennna egenskap vara valdigt, valdigt anvandbar.
Just nu sitter vi pa varat lunchstopp, hr rest i 8 timmar och har minst 8 timmar kvar. Jaja, vi har bestamt att flyga fran Phnom Phen in till Thailand och kora lite turiststyle i slutet. Branna, slappa, festa sa ni dar hemma blir riktigt avundsjuka pa vara (forhoppningsvis) bruna kroppar :).
Bilder har tagits, men inte alltid, da jag forsoker vara valdigt forsiktig med kameran. Hade vart surt, surt om den kom bort eller gick sonder. Kanske ar uppkopplingarna i Siem Riep battre an har, sa kan jag ladda upp ett par, annars far ni vanta tills vi kommer hem.
Vi har ju bara en manad kvar i dessa underbara lander. Ni tycker sakerligen synd om oss!
Annars hoppas jag att ni alla njuter riktigt mycket av era APTer (visst ar de kul!), pensionarsrytmer, jobb, skola, studie eller vad ni nu behagar att sysselsatta er med. Om ni inte hor av mig inom ett par dagar har jag sakert blivit kidnappad och jobbar som en tiggare nagonstans i Kambodja. Hoppas detta inte blir fallet, hehe.
Min mat kom precis, sa jag ska avsluta, men ma val alla dar hemma, sa synd och hors vi snart!
Simon, trott men glad att vara pa resande fot igen.
paradiset
3 dagar i paradiset och jag borjar faktiskt fa lite langtrakigt!!!
men jag hoppas att den kanslan ger med sig till kvallen... det ar ju en lite annan dygnsrytm har eftersom det inte finns nagon el efter klockan 10.
man vaknar runt 9
ater frukost
kanske tar ett dopp i floden, gor nagon av aktiviterna har pa on
kakar lunch
tar siesta, laser lite kankse
kakar middag
socialicerar lite med grannarna
klockan blir 10 och alla har gatt och lagt sig, inte ett ljud hors och det ar helt backsvart.
det finns inte mycket annat att gora forutom att ga och lagga sig.
de senaste dagarna har jag lekt med en kille som heter bong, han ar 17 ar och har down syndrome. det var kul forsta gangen, nu nar man hor hans. ooooaoaaooaoa... sa kanner man mest: jag arkar inte just nu! han ar 17 ar pa det kroppsliga planet och kanske 5 i huvudet. vilket innebar att han efter att fatt lana varan kamera hade tagit ett par bilder som inte dirket var portrattbilder om man sager sa... utan en 30 centimer langre ner... : ) det kandes lite obehagligt...
imorgon ska vi besoka ons skola tankte vi och ge bort ett kilo fargpennor... hoppas att dom blir glada. det blev ju inte dom i chang mai... sa "hoppas" att dom behover dom battre har.
det ar sjukligt tomt har pa denna on... nar vi gick den kanske 1-2 km langa vagen till internet cafet sag vi typ 5 turister (och da gick vi forbi mestadels bangalowbyar) 3 tuppar, 10 kycklingar. man far aven akta sig for vattenbufflarna som gar fritt har pa on och skiter pa vagen. och dom feta grisarna far se upp for sina agare.. dom har inte lang tid kvar att leva... >)
man kan lugnt saga att det finns bade fler djur an turister har, och aven fler laoiter... det ar kul att se faktiskt... och otroligt manga barn.. hur hinner dom med????
annars sa har vi nu bestammt oss for att dra ner till kambodja och till ankor wat..men det ar inte foren om ett par dagar... men man vet ju inte nar vi skriver igen for internet ar sjukligt dyrt!!!
ha det bra
lisa
men jag hoppas att den kanslan ger med sig till kvallen... det ar ju en lite annan dygnsrytm har eftersom det inte finns nagon el efter klockan 10.
man vaknar runt 9
ater frukost
kanske tar ett dopp i floden, gor nagon av aktiviterna har pa on
kakar lunch
tar siesta, laser lite kankse
kakar middag
socialicerar lite med grannarna
klockan blir 10 och alla har gatt och lagt sig, inte ett ljud hors och det ar helt backsvart.
det finns inte mycket annat att gora forutom att ga och lagga sig.
de senaste dagarna har jag lekt med en kille som heter bong, han ar 17 ar och har down syndrome. det var kul forsta gangen, nu nar man hor hans. ooooaoaaooaoa... sa kanner man mest: jag arkar inte just nu! han ar 17 ar pa det kroppsliga planet och kanske 5 i huvudet. vilket innebar att han efter att fatt lana varan kamera hade tagit ett par bilder som inte dirket var portrattbilder om man sager sa... utan en 30 centimer langre ner... : ) det kandes lite obehagligt...
imorgon ska vi besoka ons skola tankte vi och ge bort ett kilo fargpennor... hoppas att dom blir glada. det blev ju inte dom i chang mai... sa "hoppas" att dom behover dom battre har.
det ar sjukligt tomt har pa denna on... nar vi gick den kanske 1-2 km langa vagen till internet cafet sag vi typ 5 turister (och da gick vi forbi mestadels bangalowbyar) 3 tuppar, 10 kycklingar. man far aven akta sig for vattenbufflarna som gar fritt har pa on och skiter pa vagen. och dom feta grisarna far se upp for sina agare.. dom har inte lang tid kvar att leva... >)
man kan lugnt saga att det finns bade fler djur an turister har, och aven fler laoiter... det ar kul att se faktiskt... och otroligt manga barn.. hur hinner dom med????
annars sa har vi nu bestammt oss for att dra ner till kambodja och till ankor wat..men det ar inte foren om ett par dagar... men man vet ju inte nar vi skriver igen for internet ar sjukligt dyrt!!!
ha det bra
lisa
Kvar i det skona lugnet.
Ja, vad vad ska man saga. Det ar lugnt har. Valdigt lugnt. Igar, nar jag och Lisa gick ner till detta internetplace for att skriva antog vi att bastrumman skulle ta vid och party skulle vara i luften. Sa var icke fallet. Ett par vasterlanningar satt utspridda ett par olika barer. Jag ar ledsen, men detta tangentbord maste vara gjorda for barnfingrar. traffarfel hela tiden och det fungerar helt knasigt. oskrivbaart.
4000 islands, Laos.
Ja, nu ar vi antligen har och skall snart spendera varan tredje natt har. Det ar verkligen jattefint och langt ifran lika utvecklat som Thailand. Vi har bara el mellan 6-10 pa kvallen, och efter den tiden, om man nu ar vaken, ar det stearinljus som galler. Aven nar elen ar igang ocksa faktiskt, varan lampa har ett valdigt svagt sken.
Vi bor precis pa den ostra sidan av Don Det, sodra biten av 4000 islands. Vi har en utsikt over mekongfloden och all dess gronska, trots att det ar torrsasong.
Hitills har vi tagit igen oss, men igar akte vi pa en langsam tubing, alltsa en stor gummiring man flyter pa, fard, nerfor mekongfloden med ett litet stopp vid varan bungalow, som ligger halvvags. Det var valdigt trevligt, maste vi saga!
Idag tog vi och hyrde ett par cyklar och tog oss till on soder om oss, Don Khon, dar det finns ett stort vattenfall, aven i torrperioden. Det skall aven finnas ca 10 st Irrawaddy delfiner, vilket ar sotvattensdelfiner i det omradet. Det gjorde vi dock inte idag, utan tar den nagon annan dag, tillsammans med en liten kajakfard i det stillsamma vattnet i varat omrade.
Det ar varmt, soligt och riktigt vackert. Det ar enormt lugnt ocksa, inget party har inte. Runt varan bungalow resort, som passande ar dopt Paradise, finns det knappt nagra backpackers som gar forbi, utan endast de fatal, som vissa bott dar i mander, som ar invanare i den lilla resorten, som drivs av en Laoit familj.
Har inte tillrackligt med pengar att sitta har langre, men hjartliga halsningar fran mig och Lisa, som sitter har bredvid, till alla er dar hemma. Vi ses om ca en manad. Synd for oss :)
Simon och Lisa
Vi bor precis pa den ostra sidan av Don Det, sodra biten av 4000 islands. Vi har en utsikt over mekongfloden och all dess gronska, trots att det ar torrsasong.
Hitills har vi tagit igen oss, men igar akte vi pa en langsam tubing, alltsa en stor gummiring man flyter pa, fard, nerfor mekongfloden med ett litet stopp vid varan bungalow, som ligger halvvags. Det var valdigt trevligt, maste vi saga!
Idag tog vi och hyrde ett par cyklar och tog oss till on soder om oss, Don Khon, dar det finns ett stort vattenfall, aven i torrperioden. Det skall aven finnas ca 10 st Irrawaddy delfiner, vilket ar sotvattensdelfiner i det omradet. Det gjorde vi dock inte idag, utan tar den nagon annan dag, tillsammans med en liten kajakfard i det stillsamma vattnet i varat omrade.
Det ar varmt, soligt och riktigt vackert. Det ar enormt lugnt ocksa, inget party har inte. Runt varan bungalow resort, som passande ar dopt Paradise, finns det knappt nagra backpackers som gar forbi, utan endast de fatal, som vissa bott dar i mander, som ar invanare i den lilla resorten, som drivs av en Laoit familj.
Har inte tillrackligt med pengar att sitta har langre, men hjartliga halsningar fran mig och Lisa, som sitter har bredvid, till alla er dar hemma. Vi ses om ca en manad. Synd for oss :)
Simon och Lisa
Imorgon ar vi antligen framme.
Jag har varit seg pa att skriva, delvis for att internetuppkopplingarna blir langsammare och langsammare och till stor del for att jag far ut min skrivabstinens i min lilla journal jag alltid bar med mig. Planen ar att sammanfatta denna nar jag kommer hem.
Just nu sitter vi i Vientiene, en somnig huvudstad i Laos, och vantar pa att varan taxi skall hamta oss och ta oss till nattbussen som skall kora ner oss till sodra Laos, staden Pakse. Imorgon morgon skall vi darifran ta ANNU en buss och sedan en liten battur over till four thousand islands, en samling mindre och storre oar i Mekongfloden, precis vid gransen till Kambodja. Det verkar valdigt, valdigt trevligt och efter nastan en veckas resande pa bus och bat sa kanner jag VERKLIGEN bara for att komma fram. Jag ar undernard, har rygg- och axelvark och ett allt storre begar att bara fa komma fram till nagot stalle som inte ar en stad full av avgaser och gora mig hemmastadd. Vi har ju som sagt inte sa mycket tid kvar i detta underbara land.
Det har hant en hel, hel, hel del, en del roligt for er, en del roligt for oss och en del roligt for mig. En blanding for alla, alltsa, men som sagt, min rygg (trots massage) gor att jag inte kanner for att sitta i denna stallningen langre och jag tanker darfor avsluta detta inlagg.
Jag antar att oarna dar nere har internet, fast kanske inte bredband direkt. Vissa av dem (bland de storsta) har bara haft el i 10 ar. Det sager en del. Men Laos ar ett vackert, vackert land men valdigt fina landskap. Det ar som Thailand, fast lugnare och mindre utvecklat. Folket ar trevligt och lugnt och man maste nastan tvinga dem att gora sitt jobb nar de ligger och tar en tupplur. Lite komiskt.
Nu ska jag satta mig och lyssna pa musik och kanske ta nagot att ata innan taxin kommer. Ma val alla dar hemma!
Simon, utmattad, ont overallt och med abstinens efter lugn.
vientienne
nu forstar jag att laos kan vara ett av de fattigaste landerna i varlden... vi akte fran luang prabang igar ner til vientienne dar vi nu befinner oss.
vi korde forbi massa sma "byar" , det gar knappt att kalla dom byar, det var mer som nagra hyddor langs vagen. kvinnor som tvattade klader, barn som gick och bar pa sina smasyskon, barn som gick langs vagen med vattendunkar. det var en himla massa barn nar jag tanker efter... hyddorna dom bodde i var ungefar lika stora som varat badrum i sverige och var gjorda av palmblad.
fattigt var det... men det var sjysst att se en unicef-brunn i en av hyddlangorna... da vet man att dom faktiskt gor nagon nytta dom dar hjalporganistationerna.
laos kommer att bli det nya thailand inom ett par ar.. det ar jag ganska saker pa. det byggs...hotel, barer, restauranger.. och det ar lite med blandade kanslor.. jag vill ju inte att ett till land ska drabbas av thailands turism sasom prostitution, piratkopior pa piratkopior, barer som visar vanneravsnitt, osv... (aven om jag alskar thailand pa manga satt), men jag tror tt laos behover sin turism ocksa...
just nu ar det val bara langresarna som hittar anda hit och ett och annat pansionarspar... men jag kan se framfor mig klassresorna till vang vieng, dit folk aker for att aka packade ner for en flod istallet for att dra til prag och dricka billig ol, som de flesta klaser gor nu.
vi var ju inte sa lange i laung prabang som ni marker. det var inget fel pa stan i sig.. det var som koh tao, fast utan strand.. alltsa ganska sjysst om man inte redan gort stadgrejen redan... vilket vi gjorde i chang mai. sa nu sitter vi har pa ett lyxhotel i vientienne (bussen fick motorstopp igar, sa vi kom senare an tankt och orkade inte leta reda pa ett billigt guesthouse) stallet har gratis frukost, helkaklat badrum, tv med filmkanaler och varmvatten!!!!! och kostar ungefar 250 kronor for ett dubbelrum...inte sa mycket egentligen men om man jamfor med att vi betalade 40 kronor i changmai... sa forstar ni kanske vilket place vi har hamnat pa nu...
tanken idag ar att strova runt lite i vientienne och sedan ta natbussen ner till paxe, varifran vi ska ta oss till four tousand islands.
grattis leo forrensten.. hoppas du inte anvander din present fran mig for mycket idag bara :>)
kramar fran laos
vi korde forbi massa sma "byar" , det gar knappt att kalla dom byar, det var mer som nagra hyddor langs vagen. kvinnor som tvattade klader, barn som gick och bar pa sina smasyskon, barn som gick langs vagen med vattendunkar. det var en himla massa barn nar jag tanker efter... hyddorna dom bodde i var ungefar lika stora som varat badrum i sverige och var gjorda av palmblad.
fattigt var det... men det var sjysst att se en unicef-brunn i en av hyddlangorna... da vet man att dom faktiskt gor nagon nytta dom dar hjalporganistationerna.
laos kommer att bli det nya thailand inom ett par ar.. det ar jag ganska saker pa. det byggs...hotel, barer, restauranger.. och det ar lite med blandade kanslor.. jag vill ju inte att ett till land ska drabbas av thailands turism sasom prostitution, piratkopior pa piratkopior, barer som visar vanneravsnitt, osv... (aven om jag alskar thailand pa manga satt), men jag tror tt laos behover sin turism ocksa...
just nu ar det val bara langresarna som hittar anda hit och ett och annat pansionarspar... men jag kan se framfor mig klassresorna till vang vieng, dit folk aker for att aka packade ner for en flod istallet for att dra til prag och dricka billig ol, som de flesta klaser gor nu.
vi var ju inte sa lange i laung prabang som ni marker. det var inget fel pa stan i sig.. det var som koh tao, fast utan strand.. alltsa ganska sjysst om man inte redan gort stadgrejen redan... vilket vi gjorde i chang mai. sa nu sitter vi har pa ett lyxhotel i vientienne (bussen fick motorstopp igar, sa vi kom senare an tankt och orkade inte leta reda pa ett billigt guesthouse) stallet har gratis frukost, helkaklat badrum, tv med filmkanaler och varmvatten!!!!! och kostar ungefar 250 kronor for ett dubbelrum...inte sa mycket egentligen men om man jamfor med att vi betalade 40 kronor i changmai... sa forstar ni kanske vilket place vi har hamnat pa nu...
tanken idag ar att strova runt lite i vientienne och sedan ta natbussen ner till paxe, varifran vi ska ta oss till four tousand islands.
grattis leo forrensten.. hoppas du inte anvander din present fran mig for mycket idag bara :>)
kramar fran laos
resan till laos
laos har datorer!!!! helt fantastiskt!
laos ska tydligen vara det fjarde fattigaste landet i varlden, det tror jag inte pa... allt ar dyrt och alla ser valdigt valbehallna ut... men sa har vi ju ocksa bara sett laung prabang an sa lange.
kom hit igar, efter tva dagar pa en bat med endast trabankar att sitta pa, pa den forsta baten kanske det var runt 150 pers, om, jag far uppskatta antalet.. det betydde valdigt trangt! skulle man pa toa fick man ga over typ 20 sovande personer och typ trampa pa fem. men den forsta dagen var ganska rolig trots allt, allsang, kortspel och div. annat
andra dagen var vi pa en mindre bat, allting var lugnare och vi spelade nog kort i 5 timmar tror jag.. hjarter. jag forlorar just nu ganska hart.
vi aker ju som sagt tillsammans med ett osterikiskt par, dom ar valdigt trevliga, men som alltid antar jag sa stor man sig pa smagrejer med alla man reser en langre tid med, tex att dom ska folja sin guidbok slaviskt och tror att den ar battre bara for att den inte ar lonley planet och deras penga diskussioner.. tur att jag och simon inte har sadana diskussioner, det hade forstort hela resan.. vi kanke far leva knapert nagon vecka men det ar det vart for att inte ha angest over pengar hela tiden.
kan tyvarr inte uttala mig mer om laos an sa lange forutom att natren ar sjukligt vacker.. men det ar ju en san sak man blir bortskamd med, ,man marker det knappt langre.
far se hur lange vi stannar har, det andra paret vill vidare ganska snart, till four tousand islands. som vi har fatt intrycket av ska vara lugna bangalowbyar vid mekongstranden, lagereldar, osv... later ganska trevligt.
det har val gatt ungefar halva tiden av varan resa nu...
har jag hemlangtan? nej, att resa gar lite som pa rutin nu, det kanns nastan som hemma.
ar jag trott pa varmen? nej, pa stoppet innan vi skulle pa baten kom jag att tanka pa er i sverige... det var skitkallt sakert inte mer an 12-14 grader, pa grund av att vi var sa hogt uppe. sa nej jag ar inte trott pa varmen
har jag trottnat pa simon? nej, inte alls faktiskt! jag tror inte man kan vara battre reskamrater.
har jag trottnat pa thaimat? ja! sa javla trakigt med nudlar... igar at jag salad, det var sjukt gott.
ar jag battre pa engelska? ja, enligt mig iallafall. jag kan forsta folk som bor utomlands och har svart att snacka svenska nar de kommer hem... tro det eller ej, men jag har ibland svart att hitta orden pa svenska.
ar jag jattebrun? nej, fortfarande inte, ar faktiskt inte ute i solen sa mycket, enda stallen det ar sol pa ar typ i mitten av gatan, och dar kan man ju inte lagga sig och sola.
jag later simon skriva en mer utforlig berattelse om resan fran thailand.. han ar ju battre pa sant an mig...
sa, ursakta dalig uppdatering och kram fran lisa
laos ska tydligen vara det fjarde fattigaste landet i varlden, det tror jag inte pa... allt ar dyrt och alla ser valdigt valbehallna ut... men sa har vi ju ocksa bara sett laung prabang an sa lange.
kom hit igar, efter tva dagar pa en bat med endast trabankar att sitta pa, pa den forsta baten kanske det var runt 150 pers, om, jag far uppskatta antalet.. det betydde valdigt trangt! skulle man pa toa fick man ga over typ 20 sovande personer och typ trampa pa fem. men den forsta dagen var ganska rolig trots allt, allsang, kortspel och div. annat
andra dagen var vi pa en mindre bat, allting var lugnare och vi spelade nog kort i 5 timmar tror jag.. hjarter. jag forlorar just nu ganska hart.
vi aker ju som sagt tillsammans med ett osterikiskt par, dom ar valdigt trevliga, men som alltid antar jag sa stor man sig pa smagrejer med alla man reser en langre tid med, tex att dom ska folja sin guidbok slaviskt och tror att den ar battre bara for att den inte ar lonley planet och deras penga diskussioner.. tur att jag och simon inte har sadana diskussioner, det hade forstort hela resan.. vi kanke far leva knapert nagon vecka men det ar det vart for att inte ha angest over pengar hela tiden.
kan tyvarr inte uttala mig mer om laos an sa lange forutom att natren ar sjukligt vacker.. men det ar ju en san sak man blir bortskamd med, ,man marker det knappt langre.
far se hur lange vi stannar har, det andra paret vill vidare ganska snart, till four tousand islands. som vi har fatt intrycket av ska vara lugna bangalowbyar vid mekongstranden, lagereldar, osv... later ganska trevligt.
det har val gatt ungefar halva tiden av varan resa nu...
har jag hemlangtan? nej, att resa gar lite som pa rutin nu, det kanns nastan som hemma.
ar jag trott pa varmen? nej, pa stoppet innan vi skulle pa baten kom jag att tanka pa er i sverige... det var skitkallt sakert inte mer an 12-14 grader, pa grund av att vi var sa hogt uppe. sa nej jag ar inte trott pa varmen
har jag trottnat pa simon? nej, inte alls faktiskt! jag tror inte man kan vara battre reskamrater.
har jag trottnat pa thaimat? ja! sa javla trakigt med nudlar... igar at jag salad, det var sjukt gott.
ar jag battre pa engelska? ja, enligt mig iallafall. jag kan forsta folk som bor utomlands och har svart att snacka svenska nar de kommer hem... tro det eller ej, men jag har ibland svart att hitta orden pa svenska.
ar jag jattebrun? nej, fortfarande inte, ar faktiskt inte ute i solen sa mycket, enda stallen det ar sol pa ar typ i mitten av gatan, och dar kan man ju inte lagga sig och sola.
jag later simon skriva en mer utforlig berattelse om resan fran thailand.. han ar ju battre pa sant an mig...
sa, ursakta dalig uppdatering och kram fran lisa
Laos next!
We are going to Laos tomorrow. Yet another long entry was fucked up, and I do not feel like writing it all down again. Chiang Mai has been good. We met a austrian couple we're going to travel with, David and Monika. They are nice. Tomorrow at 12pm we're headed for the Lao Border.
Couple of events:
Our anniversity went well. Except for that we didn't have enough money to pay. A long journey ensued.
A Myanmar visarun. I was up all night drinking whiskey with David. Need I tell you that the 10 hours busride, the visa queues and the heat wasn't very fun for me? It's my fault. I don't ever puke on my hangover. I did that time. Fortunately the bus had a bathroom. They rarely do.
We saw the Flower Parade. We took pictures. It was nice. I am not uploading right now.
We saw another parade today. It was also nice. Chaotic. Crazy. But nice.
I am going to buy a bathrobe today. I may not ever wear anything else while in southeastasia. That's how comforable they are. And I'm serious. I may not wear anything else.
Me and Lisa, David and Monika play alot of cards. I tend to do very well. When I'm sober.
We both are very pleased. Content. Happy. Ready for the road.
Now, I shall go get a thaimassage. Enjoy the cold, people.
Sorry about the short entry, but I really don't feel like writing it all down again. I keep lots of notes in my journal, so it's all there. Maybe I'll sum it up for you at some point, or when I come home as a project.
Simon, uploading music to Lisas mp3 player, as his was stolen.
Couple of events:
Our anniversity went well. Except for that we didn't have enough money to pay. A long journey ensued.
A Myanmar visarun. I was up all night drinking whiskey with David. Need I tell you that the 10 hours busride, the visa queues and the heat wasn't very fun for me? It's my fault. I don't ever puke on my hangover. I did that time. Fortunately the bus had a bathroom. They rarely do.
We saw the Flower Parade. We took pictures. It was nice. I am not uploading right now.
We saw another parade today. It was also nice. Chaotic. Crazy. But nice.
I am going to buy a bathrobe today. I may not ever wear anything else while in southeastasia. That's how comforable they are. And I'm serious. I may not wear anything else.
Me and Lisa, David and Monika play alot of cards. I tend to do very well. When I'm sober.
We both are very pleased. Content. Happy. Ready for the road.
Now, I shall go get a thaimassage. Enjoy the cold, people.
Sorry about the short entry, but I really don't feel like writing it all down again. I keep lots of notes in my journal, so it's all there. Maybe I'll sum it up for you at some point, or when I come home as a project.
Simon, uploading music to Lisas mp3 player, as his was stolen.
Söndag, marknad, livemusik och nya inköp!
Jepp, då var även söndagen avslutad här i Chiang Mai. Jag som tyckte lördagsmarknaden var stor, men söndagsmarknaden var rätt duktigt mycket större, om man säger så. Nu efter 3 kvällars traskande i snigelfart, stirrande på massa fina saker, känner jag mig något mätt på marknader, så håller mig nog borta från dem. Några inköp blev det dock. Om vi summerar inköpen jag har gjort under de tre senaste dagarna skulle det se ut något såhär:
3 skjortor
1 par byxor
1 journal, läderinbunden som knyts med läderremmar. Jag tycker den är ursnygg och skithäftig, Lisa tycker den är ful. Jaja, jag älskar den i vart fall!
Känns som jag köpt mer än så, men kommer inte på det i skrivande stund. Det var highlightsen iallafall, framför allt boken.
Sen har vi ju köpt 5 tavlor gemensamt också. De kommer se granna ut på våra kala väggar i lägenheten!
Vi är nyligen hemkomna från en rätt fruktansvärd tur på scootern. Rusningstrafik (vi brukar siesta vid den tiden), måndag, enkelriktade vägar, dåligt lokalsinne och låg blodsockernivå är sannerligen ingen kombination jag tänker göra igen. Fy satan vad hemskt det var. Vårat mål var att scouta ut restuarangen vi ska äta våran ettårsmiddag på, men trots flera olika kartor, två utflykter och ett par timmars letande (givetvis förlängt av de förbannade enkelriktade vägarna) hittade vi inte stället. Det måste vara av mytisk karaktär. Kanske syns det bara när månen står som högst? Jag tänker inte ta mig ut på den scootern tills solen har gått ner och trafiken har gått hem, så det blir nog tuk-tuk resten av dagen. Då kan jag ju även dricka också, en aktivitet som är ganska trevlig när det är så förbannat varmt som det är här uppe i Chiang Mai.
Ja, kära vänner, ni behöver inte vara oroliga att vi fryser. Det är verkligen stekande, skulle absolut kunna jämnföra det med de sydliga öarna, fast utan svalkan från havet och vinden. Men, jag ska väl inte klaga. Vad jag förstått har ni det något värre hemma i Svea Rike.
Hur som haver, eftersom min siesta inte blev av, känner jag mig något trött och slö och efter en tredje kväll på bluesstället - jag åkte själv igår. Lisa tyckte tre dagar i rad var något för mycket. Personligen uppskattade jag att sitta där själv och smutta på min öl och småprata med musikerna - känner jag att min arma kropp behöver lite vila. Dessutom var jag på helspänn under hela scooterfärden. Jag har hört mycket om thailändare som har en benägenhet att dricka och sedan hoppa på sitt fordon. Jag har ingen lust att sätta mig, eller ännu mer, Lisa i någon position där någon skada kan bekomma oss.
Jaja, inga bilder idag. Jag är lite för trött för att orka ladda upp några. Imorgon skall jag dock förgylla eran dag med lite stadsbilder. Ni måste ha tröttnat på alla dessa solnedgångar, djungler och hundar vid det här laget. Turligt nog för er, så har Supreme House 4-5 katter, varav en stod och jamade utanför våran dörr imorse, så vi släppte in den och den sov med oss. Förvänta er lite fler djurbilder.
Ciao,
Simon
3 skjortor
1 par byxor
1 journal, läderinbunden som knyts med läderremmar. Jag tycker den är ursnygg och skithäftig, Lisa tycker den är ful. Jaja, jag älskar den i vart fall!
Känns som jag köpt mer än så, men kommer inte på det i skrivande stund. Det var highlightsen iallafall, framför allt boken.
Sen har vi ju köpt 5 tavlor gemensamt också. De kommer se granna ut på våra kala väggar i lägenheten!
Vi är nyligen hemkomna från en rätt fruktansvärd tur på scootern. Rusningstrafik (vi brukar siesta vid den tiden), måndag, enkelriktade vägar, dåligt lokalsinne och låg blodsockernivå är sannerligen ingen kombination jag tänker göra igen. Fy satan vad hemskt det var. Vårat mål var att scouta ut restuarangen vi ska äta våran ettårsmiddag på, men trots flera olika kartor, två utflykter och ett par timmars letande (givetvis förlängt av de förbannade enkelriktade vägarna) hittade vi inte stället. Det måste vara av mytisk karaktär. Kanske syns det bara när månen står som högst? Jag tänker inte ta mig ut på den scootern tills solen har gått ner och trafiken har gått hem, så det blir nog tuk-tuk resten av dagen. Då kan jag ju även dricka också, en aktivitet som är ganska trevlig när det är så förbannat varmt som det är här uppe i Chiang Mai.
Ja, kära vänner, ni behöver inte vara oroliga att vi fryser. Det är verkligen stekande, skulle absolut kunna jämnföra det med de sydliga öarna, fast utan svalkan från havet och vinden. Men, jag ska väl inte klaga. Vad jag förstått har ni det något värre hemma i Svea Rike.
Hur som haver, eftersom min siesta inte blev av, känner jag mig något trött och slö och efter en tredje kväll på bluesstället - jag åkte själv igår. Lisa tyckte tre dagar i rad var något för mycket. Personligen uppskattade jag att sitta där själv och smutta på min öl och småprata med musikerna - känner jag att min arma kropp behöver lite vila. Dessutom var jag på helspänn under hela scooterfärden. Jag har hört mycket om thailändare som har en benägenhet att dricka och sedan hoppa på sitt fordon. Jag har ingen lust att sätta mig, eller ännu mer, Lisa i någon position där någon skada kan bekomma oss.
Jaja, inga bilder idag. Jag är lite för trött för att orka ladda upp några. Imorgon skall jag dock förgylla eran dag med lite stadsbilder. Ni måste ha tröttnat på alla dessa solnedgångar, djungler och hundar vid det här laget. Turligt nog för er, så har Supreme House 4-5 katter, varav en stod och jamade utanför våran dörr imorse, så vi släppte in den och den sov med oss. Förvänta er lite fler djurbilder.
Ciao,
Simon
Bilder från Phangan, Tao och Gibbonfärden.
Here we go! Jag lär mig mer och mer om att ni gillar bilder, så här har ni några till ;).
Återigen en bild från min, än så länge, favorit. Denna togs från stranbaren på Two Rock. Är det vackert? Lite kanske.
Här har vi honom igen. Min käraste, efter Lisa. Phaad Thai. Togs när vi tog farväl för andra gången av Two Rock och av farbror Thai. Han hämtade Phaad thai och gav mig denna pose. Jag smälter och vill prompt boka ett flyg till Koh Samui och sedan över till Phangan, ta med mig honom hem och sedan åka hem till Sverige. En liten notis om Phaad Thai: De första dagarna han var på Two Rock låg han bredvid matskålen i 3 dagar. Han vaknade, åt ur skålen, somnade bredvid den, vaknade, åt ur skålen, somnade etc. Detta i tre dagar. Jag är så glad att han har fått ett bra hem!
Detta var på Freedom Beach, södra Koh Tao, stranden vi spenderade mest tid på när vi ville solbada och snorkla. Kvällarna var ju inte heller helt fy skam, som ni kanske ser. Lisa står och ser ut mot solnedgången, moppehjälmen i hand, precis innan vi ska iväg på kvällsäventyr.
Jag ber om ursäkt för den irriterande positioning av bilden. Det tar tyvärr för lång tid att ladda upp bilder, och jag märkte detta för sent. Detta är hur som helst precis när vi fått på våran utrustning och ska ut i djungeln. Att klia sig på sina kronjuveler var lite knepigt, men jag lyckades använda bambuV mojängen till detta ändamål. Man måste vara uppfinningsrik!
Min käresta på sitt första fria fall! Visst är hon modig och lugn? Så stolt över henne! Hon som har höjdskräck och allt och så här hanterar hon det!
Efter henne var det min tur. Jag låter bilden tala sitt eget språk. Så här hanterade jag det.
Hoppas ni trivs med bilderna! Jag lovar att posta mer bilder. Fått kläm på detta nu. Planen, för tillfället, Lisa är påväg till en massage, en örtmassage, vad fasen det nu är. Jag ska till apoteket och köpa medicin till Lisa, hennes hosta är fortfarande inte botad. Sen skall jag köpa en bok, lägga mig på våran terrass, läsa, spela gitarr och invänta kvällsmarknaden. Sen kanske jag gör ett tredje besök till bluesklubben och ser på den fantastiska gitarristen. Kanske denna gång utan Lisa. Jag tror jag njuter av det lite mer än vad hon gör. Sen ska vi nog se på film och ladda upp inför våran ettårsdag som vi firar imorgon. Oh, lovely life!
Sen ska jag iväg och organisera en Visa förlängning, så vi kan åka ner till Railey och hälsa på våran kära kollega, Helena.
Må väl, kära läsare!
/Simon, börjar bli hungrig. Tur att god och billig mat finns överallt.
Återigen en bild från min, än så länge, favorit. Denna togs från stranbaren på Two Rock. Är det vackert? Lite kanske.
Här har vi honom igen. Min käraste, efter Lisa. Phaad Thai. Togs när vi tog farväl för andra gången av Two Rock och av farbror Thai. Han hämtade Phaad thai och gav mig denna pose. Jag smälter och vill prompt boka ett flyg till Koh Samui och sedan över till Phangan, ta med mig honom hem och sedan åka hem till Sverige. En liten notis om Phaad Thai: De första dagarna han var på Two Rock låg han bredvid matskålen i 3 dagar. Han vaknade, åt ur skålen, somnade bredvid den, vaknade, åt ur skålen, somnade etc. Detta i tre dagar. Jag är så glad att han har fått ett bra hem!
Detta var på Freedom Beach, södra Koh Tao, stranden vi spenderade mest tid på när vi ville solbada och snorkla. Kvällarna var ju inte heller helt fy skam, som ni kanske ser. Lisa står och ser ut mot solnedgången, moppehjälmen i hand, precis innan vi ska iväg på kvällsäventyr.
Jag ber om ursäkt för den irriterande positioning av bilden. Det tar tyvärr för lång tid att ladda upp bilder, och jag märkte detta för sent. Detta är hur som helst precis när vi fått på våran utrustning och ska ut i djungeln. Att klia sig på sina kronjuveler var lite knepigt, men jag lyckades använda bambuV mojängen till detta ändamål. Man måste vara uppfinningsrik!
Min käresta på sitt första fria fall! Visst är hon modig och lugn? Så stolt över henne! Hon som har höjdskräck och allt och så här hanterar hon det!
Efter henne var det min tur. Jag låter bilden tala sitt eget språk. Så här hanterade jag det.
Hoppas ni trivs med bilderna! Jag lovar att posta mer bilder. Fått kläm på detta nu. Planen, för tillfället, Lisa är påväg till en massage, en örtmassage, vad fasen det nu är. Jag ska till apoteket och köpa medicin till Lisa, hennes hosta är fortfarande inte botad. Sen skall jag köpa en bok, lägga mig på våran terrass, läsa, spela gitarr och invänta kvällsmarknaden. Sen kanske jag gör ett tredje besök till bluesklubben och ser på den fantastiska gitarristen. Kanske denna gång utan Lisa. Jag tror jag njuter av det lite mer än vad hon gör. Sen ska vi nog se på film och ladda upp inför våran ettårsdag som vi firar imorgon. Oh, lovely life!
Sen ska jag iväg och organisera en Visa förlängning, så vi kan åka ner till Railey och hälsa på våran kära kollega, Helena.
Må väl, kära läsare!
/Simon, börjar bli hungrig. Tur att god och billig mat finns överallt.
Lördagsmarknaden i Chiang Mai.
Igår, efter vårat Gibbonäventyr, vilade vi givetvis. Efter jag återvände från min tripp till detta internetcafé, stack jag "hem" och petade på Lisa tills hon började leva. Precis bredvid oss hade ett österrikiskt par flyttat in, nyinkomna från Indien. Återigen verkade killen vara väldigt lik mig och tjejen verkade mer lik Lisa. Är det något form av mönster av resenärer tro? Något jag absolut skulle kunna spekulera vidare i, men det verkar vara av föga intresse för er kära läsare, så jag kanske får starta en systerblogg som beblandar liknande ämnen och inte sjävla vad-vi-gjorde-idag grejen.
Hur som haver, efter ett tappert och självsäkert försök att finna den uppenbarligen enorma marknaden, gav jag upp efter att återigen gått vilse här i gamla stan. Men likt en katt, lyckas jag alltid hitta hem, trots att jag inte har en susning om vart jag kör. Väl hemma, bestämde vi oss för att en tuk-tuk skulle vara det simplaste sättet att ta oss dit. Sagt och gjort, efter lite förhandling av priset, var vi framme.
En kort beskrivning av vad det var vi hade att göra med, kommer här:
Tänk er en enormt lång gata, kantrad med sidogator och enorma mängder thailändare. Takten man tog sig fram var en väldigt, väldigt långsam gångtakt. Detta berodde, givetvis, på att folk ville hinna se alla de hundratals stånden som stod uppradade längs sidorna. Även sidogatorna var späckade med stånd, om än något mindre folk som gick där.
Missförstå mig inte, det var väldigt mycket folk, men inte på den nivån att du alltid hade din armbåge i någons sida eller tvärtom. Man hade sitt lilla space, och ibland hittade man en ficka av rum. De få sekundrarna den existerade fick man ta till vara på och svinga sina lemmar likt någon apliknande falang.
Stånden. De sålde allt möjligt, precis som alltid på en marknad, men Chiang Mai-style kläder fanns det en hel del av. Tröjor för 20kr, någon? Byxor för 40kr? Väskor för 30kr? Ja tack. Give me. Då orkade jag inte ens köpslå.
Hantverk var väldigt dominerande. Det fanns träsniderier av buddhor, elefanter, fåglar, pipor osv osv.
Konst fanns det även gott om, mat likaså, thailändska instrument, tyger och vad som helst! Allt var fucking awesome, som jag uttryckte det.
I mitten på gatorna stötte man ofta på thailändsk musiker, som satt där och plinkade, bankade, blåste och rockade med sina inhemska instrument, som jag ej vet namnen på.
I denna atmosfär vandrade vi runt och det var helt fantastiskt! Av en "slump" - detta är ett annat ämne jag kommer beblanda i något framtida inlägg, för att det är något jag verkligen lärt mig respektera och älska - gick vi in på en luftigare liten öppning på sidan av marknaden. Där sålde de mest skit, men Lisa gick några steg till, till mynningen på en gränd. Där hittade hon 3 par örhängen, för 20kr, handgjorda och väldigt vackra. Medan hon gjorde detta, tog jag mig in ett par steg till och hittade en liten matta där de brett ut diverse halsband och armband. Efter en tids studerande, föll jag pladask för en naturligt, någotsånär triangulär sten, som fångade ljuset på ett riktigt häftigt sätt. Den ser nästan ut som trä, fast i sten, och har ett djup som är svår att förklara. Fin som fasen, tyckte jag, och prutade ner den till 20kr och bytte prompt ut mitt snäckhalsband jag har haft de 2 senaste åren. Stenen symboliserade tydligen mitt stjärntecken, sa mannen efteråt. Oh shit, tänkte jag. Nu börjar det ju verkligen spåra ur och bli New Age också! Men tyckte mest det var fint. Det andra var väl också lite kul, antar jag.
Lisa mötte upp mig och gav tummen upp till mitt halsband och jag åt hennes örhängen. Vi bestämde oss, att på grund av att vi upptäckt såpass mycket intressant på en sådan liten yta, borde vi gå längre ner i gränden och där stötte vi på GULD! 2 stycken konstnärer som hade brett ut sina verk framför sig. Den ena fokuserade på realistisk konst, den andra på landskap och den tredje, som inte var närvarande, körde på abstrakt konst.
Jag pekade förtjust på en abstrakt tavla, i färger av röd, svart, orange och allt däremellan och Lisa blev lika förtjust. 150kr skulle den kosta oss men vi prutade ner den till 130. Lite längre bort låg ett annat verk av samma konstnär. Det var en serie på 4 tavlor som skulle stå i horisontell position, och gick därför in i varandra. De påminde mig om rymden, men ändå inte. Blått, svart och silver var de dominanta färgerna på dessa, men likt allt som är abstrakt, är det helt omöjligt för mig att beskriva dem. Vi bestämde oss för att köpa de också.
Medan han stod och packeterade den första tavlan, frågade jag vem som hade gjort den och var han var. Tydligen var han på sjukhus. Hans farfar eller pappa hade nyligen dött och han hade tagit till spriten och råkat ut för en motorcykelolycka. Inte allt för allvarligt, men brutna ben och armar. Först trodde jag att de försökte sympatiguilta oss för att vi inte skulle pruta ner mer, för han sa att hans vän verkligen behövde pengarna för sin sjukhusvistelse.
Men desto mer jag frågade, desto mer detaljer kom fram om denna man, och även han jag pratade med. De bodde grannar och båda verkade ha något form av tragiskt förflutet, i mannen som jag talade meds fall var det ett brustet hjärta (kärlek som försvann, alltså). Detta berättade han när han frågade om vi var gifta - en väldigt vanlig fråga hos thailändare vi har pratat med en längre period - och han blev både glad men såg lite sorgsen ut, och sen berättade han om vad som hade skett. Thailändare är verkligen så öppna och aww! Jag älskar dem!
Vi avslutade våran prutning, fick båda tavlorna (5 totalt, då den ena bestod av 4) för 1350 bhat. Eftersom han varit så vänlig och öppen och gjort ett utmärkt och omsorgsfullt jobb med att packetera in tavlorna, gav jag honom 1500bhat, med resonemanget att han och hans vän garanterat behövde det mer än jag. Han blev jätteglad, tog upp mobilen, ringde till sin skadade vän och pratade glatt med honom. Han såg verkligen genuint glad ut, så skönt att se!
Sen berättade han att konstnären våra tavlor vi köpt av, som var hemma och i telefonen, inte kunde engelska men han räckte oss luren och vi kunde iallafall utbyta några ord. Jag kan bara hej och tack på thailändska, så blev mest det jag sa. Sen undrade killen vart tavlorna skulle hamna och vi sa att de kommer hamna på väggen hemma i Sverige. Han blev förtjust och berättade om sin dröm att åka till Rome och Florence.
Det var verkligen ett helt fantastiskt möte! Blir varm bara jag tänker på det, fy sjutton vad jag älskar vissa människor här.
Efter det, tog vi våra grejer och gick ut på maingatan igen. Där köpte Lisa ett par byxor och ett fint litet halsband. Jag köpte en till tröja och en väska. Sen tog vi en tuk-tuk hem, för att lämna av tavlorna så de inte skulle bli förstörda.
Efter det tog vi oss till stället jag nämnde innan, vid flodsidan med livejambanden. Där, av ren slump, mötte vi återigen Derek. Gitarristen vi såg dagen innan spelade igen, men det visade sig att det inte var han som var den riktigt, riktigt grymma! Han var bra, men när nästa snubbe gick upp på scen, oh shit! Vi satt PRECIS framför scenen, på små runda bord, kanske 1½ meter framför gitarristen och bandet. Ingen mur, ingen plattform, ingenting! Så jävla coolt!
Han körde helt fantastiska versioner av Smoke on the Water, All Along the Watchtower och, avslutningsvis, en helt enastående version av min favoritlåt, Comfortably Numb. När han kom till solot stängde jag bara ögonen och njöt. Efter den avslutningen kunde det inte bli bättre, så vi åkte hem.
Vilken dag! Flight of the Gibbons, Lördagsmarknad och sedan grym, gratis, livemusik! ARGH! Vilken fet, jävla, grymt, sjukt, asbra dag!
Nu ska jag ladda upp lite bilder åt er alla, men först måste jag kissa. Jag är så akutkissenödig att snart står 112 på mobilen för urinblåseoperation.
/Simon, in paradise.
Hur som haver, efter ett tappert och självsäkert försök att finna den uppenbarligen enorma marknaden, gav jag upp efter att återigen gått vilse här i gamla stan. Men likt en katt, lyckas jag alltid hitta hem, trots att jag inte har en susning om vart jag kör. Väl hemma, bestämde vi oss för att en tuk-tuk skulle vara det simplaste sättet att ta oss dit. Sagt och gjort, efter lite förhandling av priset, var vi framme.
En kort beskrivning av vad det var vi hade att göra med, kommer här:
Tänk er en enormt lång gata, kantrad med sidogator och enorma mängder thailändare. Takten man tog sig fram var en väldigt, väldigt långsam gångtakt. Detta berodde, givetvis, på att folk ville hinna se alla de hundratals stånden som stod uppradade längs sidorna. Även sidogatorna var späckade med stånd, om än något mindre folk som gick där.
Missförstå mig inte, det var väldigt mycket folk, men inte på den nivån att du alltid hade din armbåge i någons sida eller tvärtom. Man hade sitt lilla space, och ibland hittade man en ficka av rum. De få sekundrarna den existerade fick man ta till vara på och svinga sina lemmar likt någon apliknande falang.
Stånden. De sålde allt möjligt, precis som alltid på en marknad, men Chiang Mai-style kläder fanns det en hel del av. Tröjor för 20kr, någon? Byxor för 40kr? Väskor för 30kr? Ja tack. Give me. Då orkade jag inte ens köpslå.
Hantverk var väldigt dominerande. Det fanns träsniderier av buddhor, elefanter, fåglar, pipor osv osv.
Konst fanns det även gott om, mat likaså, thailändska instrument, tyger och vad som helst! Allt var fucking awesome, som jag uttryckte det.
I mitten på gatorna stötte man ofta på thailändsk musiker, som satt där och plinkade, bankade, blåste och rockade med sina inhemska instrument, som jag ej vet namnen på.
I denna atmosfär vandrade vi runt och det var helt fantastiskt! Av en "slump" - detta är ett annat ämne jag kommer beblanda i något framtida inlägg, för att det är något jag verkligen lärt mig respektera och älska - gick vi in på en luftigare liten öppning på sidan av marknaden. Där sålde de mest skit, men Lisa gick några steg till, till mynningen på en gränd. Där hittade hon 3 par örhängen, för 20kr, handgjorda och väldigt vackra. Medan hon gjorde detta, tog jag mig in ett par steg till och hittade en liten matta där de brett ut diverse halsband och armband. Efter en tids studerande, föll jag pladask för en naturligt, någotsånär triangulär sten, som fångade ljuset på ett riktigt häftigt sätt. Den ser nästan ut som trä, fast i sten, och har ett djup som är svår att förklara. Fin som fasen, tyckte jag, och prutade ner den till 20kr och bytte prompt ut mitt snäckhalsband jag har haft de 2 senaste åren. Stenen symboliserade tydligen mitt stjärntecken, sa mannen efteråt. Oh shit, tänkte jag. Nu börjar det ju verkligen spåra ur och bli New Age också! Men tyckte mest det var fint. Det andra var väl också lite kul, antar jag.
Lisa mötte upp mig och gav tummen upp till mitt halsband och jag åt hennes örhängen. Vi bestämde oss, att på grund av att vi upptäckt såpass mycket intressant på en sådan liten yta, borde vi gå längre ner i gränden och där stötte vi på GULD! 2 stycken konstnärer som hade brett ut sina verk framför sig. Den ena fokuserade på realistisk konst, den andra på landskap och den tredje, som inte var närvarande, körde på abstrakt konst.
Jag pekade förtjust på en abstrakt tavla, i färger av röd, svart, orange och allt däremellan och Lisa blev lika förtjust. 150kr skulle den kosta oss men vi prutade ner den till 130. Lite längre bort låg ett annat verk av samma konstnär. Det var en serie på 4 tavlor som skulle stå i horisontell position, och gick därför in i varandra. De påminde mig om rymden, men ändå inte. Blått, svart och silver var de dominanta färgerna på dessa, men likt allt som är abstrakt, är det helt omöjligt för mig att beskriva dem. Vi bestämde oss för att köpa de också.
Medan han stod och packeterade den första tavlan, frågade jag vem som hade gjort den och var han var. Tydligen var han på sjukhus. Hans farfar eller pappa hade nyligen dött och han hade tagit till spriten och råkat ut för en motorcykelolycka. Inte allt för allvarligt, men brutna ben och armar. Först trodde jag att de försökte sympatiguilta oss för att vi inte skulle pruta ner mer, för han sa att hans vän verkligen behövde pengarna för sin sjukhusvistelse.
Men desto mer jag frågade, desto mer detaljer kom fram om denna man, och även han jag pratade med. De bodde grannar och båda verkade ha något form av tragiskt förflutet, i mannen som jag talade meds fall var det ett brustet hjärta (kärlek som försvann, alltså). Detta berättade han när han frågade om vi var gifta - en väldigt vanlig fråga hos thailändare vi har pratat med en längre period - och han blev både glad men såg lite sorgsen ut, och sen berättade han om vad som hade skett. Thailändare är verkligen så öppna och aww! Jag älskar dem!
Vi avslutade våran prutning, fick båda tavlorna (5 totalt, då den ena bestod av 4) för 1350 bhat. Eftersom han varit så vänlig och öppen och gjort ett utmärkt och omsorgsfullt jobb med att packetera in tavlorna, gav jag honom 1500bhat, med resonemanget att han och hans vän garanterat behövde det mer än jag. Han blev jätteglad, tog upp mobilen, ringde till sin skadade vän och pratade glatt med honom. Han såg verkligen genuint glad ut, så skönt att se!
Sen berättade han att konstnären våra tavlor vi köpt av, som var hemma och i telefonen, inte kunde engelska men han räckte oss luren och vi kunde iallafall utbyta några ord. Jag kan bara hej och tack på thailändska, så blev mest det jag sa. Sen undrade killen vart tavlorna skulle hamna och vi sa att de kommer hamna på väggen hemma i Sverige. Han blev förtjust och berättade om sin dröm att åka till Rome och Florence.
Det var verkligen ett helt fantastiskt möte! Blir varm bara jag tänker på det, fy sjutton vad jag älskar vissa människor här.
Efter det, tog vi våra grejer och gick ut på maingatan igen. Där köpte Lisa ett par byxor och ett fint litet halsband. Jag köpte en till tröja och en väska. Sen tog vi en tuk-tuk hem, för att lämna av tavlorna så de inte skulle bli förstörda.
Efter det tog vi oss till stället jag nämnde innan, vid flodsidan med livejambanden. Där, av ren slump, mötte vi återigen Derek. Gitarristen vi såg dagen innan spelade igen, men det visade sig att det inte var han som var den riktigt, riktigt grymma! Han var bra, men när nästa snubbe gick upp på scen, oh shit! Vi satt PRECIS framför scenen, på små runda bord, kanske 1½ meter framför gitarristen och bandet. Ingen mur, ingen plattform, ingenting! Så jävla coolt!
Han körde helt fantastiska versioner av Smoke on the Water, All Along the Watchtower och, avslutningsvis, en helt enastående version av min favoritlåt, Comfortably Numb. När han kom till solot stängde jag bara ögonen och njöt. Efter den avslutningen kunde det inte bli bättre, så vi åkte hem.
Vilken dag! Flight of the Gibbons, Lördagsmarknad och sedan grym, gratis, livemusik! ARGH! Vilken fet, jävla, grymt, sjukt, asbra dag!
Nu ska jag ladda upp lite bilder åt er alla, men först måste jag kissa. Jag är så akutkissenödig att snart står 112 på mobilen för urinblåseoperation.
/Simon, in paradise.
marknad
jag alskar marknader!!!!!
vi var igar pa saturday market, en lillasyster till sunday market. dit mestadels thailandare gar, turisterna gar till sondags marknaden har vi hort. lordagen ska vara billigare och ha lite mer autentiska saker.
det var kanske ca. 3 personer per kvadratmeter, alltsa mer an typ nordstan den 22 december. marknaden bestod mestadels av hantverk: smycken, sniderier, klader och mat.
vi gick darifan mycket nojda.
jag fick tag i ett par byxor, 3 par orhangen och ett hasband allt for ca 100 kronor. men det basta inkopet var tavlorna!! hur vi ska fa hem dom ar en annan sak (helena???? maybe??? :)) tavlorna hittade vi pa en sidogata, och var malade av saljarens kompis, som kalades bomb. han var tyvarr inte dar, for han lag pa sjukhus for att han hade kort rattfull efter att hans morfar dott. vi fick snacka med malaren i telefon, han kunde ingen engelska men det rackte med att sage sawadeekaa bomb. och hans kompis forklarade att tavorna skulle hitta ett hem i sverige. man kan ju tanka att det var en historia som skulle gora att vi betalade mer, men jag litar pa thailandare och historien hade for mycket detaljer for att vara spontant pahittad.
efter marknaden gick vi till bluesbaren vi var pa kvallen innan, det var mer simons version av musik, men det var helt ok faktiskt anda.
imorgon firar ju jag och simon varan 1 ars dag som forlovade. far se vad vi hittar pa da, men nagonting mysigt blir det iallafall.
kram
vi var igar pa saturday market, en lillasyster till sunday market. dit mestadels thailandare gar, turisterna gar till sondags marknaden har vi hort. lordagen ska vara billigare och ha lite mer autentiska saker.
det var kanske ca. 3 personer per kvadratmeter, alltsa mer an typ nordstan den 22 december. marknaden bestod mestadels av hantverk: smycken, sniderier, klader och mat.
vi gick darifan mycket nojda.
jag fick tag i ett par byxor, 3 par orhangen och ett hasband allt for ca 100 kronor. men det basta inkopet var tavlorna!! hur vi ska fa hem dom ar en annan sak (helena???? maybe??? :)) tavlorna hittade vi pa en sidogata, och var malade av saljarens kompis, som kalades bomb. han var tyvarr inte dar, for han lag pa sjukhus for att han hade kort rattfull efter att hans morfar dott. vi fick snacka med malaren i telefon, han kunde ingen engelska men det rackte med att sage sawadeekaa bomb. och hans kompis forklarade att tavorna skulle hitta ett hem i sverige. man kan ju tanka att det var en historia som skulle gora att vi betalade mer, men jag litar pa thailandare och historien hade for mycket detaljer for att vara spontant pahittad.
efter marknaden gick vi till bluesbaren vi var pa kvallen innan, det var mer simons version av musik, men det var helt ok faktiskt anda.
imorgon firar ju jag och simon varan 1 ars dag som forlovade. far se vad vi hittar pa da, men nagonting mysigt blir det iallafall.
kram
